Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Kulturminister Amanda Lind. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Replik: "Miljöpartiet har mer än något annat parti tagit frågorna om armlängds avstånd på allvar"

Kulturminister Amanda Lind (MP) svarar Karin Pihl.
Det här är en replik på en ledartext. Åsikterna är skribentens egna.

Det är glädjande att Karin Pihl uppskattar min artikel till stöd för den konstnärliga friheten. Men den kritik hon riktar mot Miljöpartiets politik i övrigt bygger mer på vandringssägner än på konkreta fakta.

Pihl blandar samman kriterier för litteraturstöd med ett helt annat arbete om att stävja sexuella trakasserier på offentliga institutioner. Att teatrar och konserthus runt om i landet ska ta sitt ansvar som arbetsgivare och se till att lagen efterlevs är inte för mycket begärt. Men det har inget med litteraturstöd att göra.

Pihl gräver också i politik från tidigare socialdemokratiska och borgerliga regeringar för att hitta saker att kritisera. Den styrning utifrån olika perspektiv som Pihl invänder mot infördes av alliansregeringen. Miljöpartiet i regering tog bort dem för museerna, i samband med att vi inrättade museilagen, som är en lag som slår fast museernas status som oberoende kunskapsinstitutioner.

Pihl antyder till och med att jag borde ta Nationalmuseum i örat, eftersom de kurerar sina utställningar på ett sätt som inte faller GP:s ledarredaktion i smaken. På motsvarande sätt tycks hon anse att jag borde ge Filminstitutets VD en uppsträckning. Det tänker jag inte göra, just eftersom jag värnar institutionernas oberoende. Mitt ärende är trots allt att skydda principen om armlängds avstånd.

Sant är dock att en fristående arbetsgrupp på Miljöpartiets uppdrag en gång tog fram ett antal kulturpolitiska förslag. Miljöpartiets partistyrelse antog dem aldrig, istället har på interndemokratisk väg en helt annan politik fastslagits. Att GP:s ledarredaktion behöver kritisera förslag som aldrig varit Miljöpartiets politik visar på svagheten i argumentationen.

Miljöpartiet har mer än något annat parti tagit frågorna om armlängds avstånd på allvar. Tidigare genom museilagen. Nu genom att låta Myndigheten för kulturanalys undersöka hur principen om armlängds avstånd fungerar i praktiken, på såväl nationell som regional och kommunal nivå.

Konstens frihet ska värnas, oavsett om det är en miljöpartist eller sverigedemokrat som styr. Mot bakgrund av den diskussion som varit är det bra att detta nu kan undersökas på djupet. Och det är Miljöpartiet som gör det. Det borde även GP kunna välkomna.

Amanda Lind, kulturminister (MP)

Karin Pihl svarar:

Amanda Lind verkar anse att bokförläggarnas oro över att kulturbidraget politiseras är överdriven. Jag menar dock att det är fullt rimligt att ha förståelse för att förläggarna blir oroliga. På Kulturrådets hemsida står det svart på vitt att ”mångfalds-, jämställdhets-, hbtq- och tillgänglighetsperspektiv” är en av tre ansökningskriterier. Vad är det, om inte politiska krav för att få bidrag? Menar kulturministern att det inte gäller i praktiken? Varför är det i så fall skrivet så? För att det ska ”se bra” ut?

Att Miljöpartiets styrelse inte antog partiets kulturpolitiska idéprogram är mindre relevant när den praktiska politik som förs ändå är i linje med samma ideologiska principer (se ovan, för att ta ett exempel).

En politiker ska naturligtvis inte gå in och detaljstyra myndigheter. Men att politiken inte ska reglera på detaljnivå innebär inte att vi har tjänstemannavälde där de folkvalda inte har något att säga till om. Är det så att en myndighetschef inte lever upp till kraven är det självklart rimligt att rikta kritik mot honom eller henne. En armlängds avstånd gäller kulturen och konsten i sig. Det är inte samma sak som att politiken ska ha noll och nada inflytande över myndigheterna.

Amanda Lind kan givetvis inte klandras för vad tidigare regeringar har gjort på kulturområdet. Men då hon går till storms mot ett annat politiskt läger som uppenbarligen vill använda kulturen i politiska syften vore det smakfullt om hon också såg Miljöpartiets bidrag till den här trenden.

Jag väljer ändå att tolka Linds inlägg och politiska ambitioner som att hon och regeringen tar avstånd från en ideologiserad kulturpolitik – både när rör sig om den tidigare S-MP-regeringens politik och andra politiska rörelser som vill detaljstyra kulturen. Det är bra och välkommet, och jag ser fram emot att fortsätta diskussionen om kulturens frihet.

Karin Pihl