Replik: "Låt oss prata om skönhet"

Adam Cwejman. Låt oss prata om skönhet. Jag hoppas och tror att vi båda har sett en hel del vackert i sommar. Kanske i några av Bohusläns pietetsfullt omhändertagna små kustorter? Eller kanske i något nytt museum på kontinenten?

Att det är fullt möjligt att skapa nya hus som alla tycker om tror jag att också du inser. Frågan blir då varför inte skönheten kan lyftas upp som allmän princip, snarare än varför ”arkitekter som Sandell och Wingårdh har problem med att deras expertis och konstnärliga linje ifrågasätts” som Cwejman skriver.

Att min egen konstnärliga linje är ganska krum har många noterat. Jag har inga problem med att rita parafraser på 1700-talet som när Liseberg nu ska bygga ett nytt hotell vid Mölndalsvägen. Det ser bra ut, tycker jag. En sund stadsutveckling förutsätter både bevarande och förnyelse. Men medan bevarandet har ett rätt och fel, finns det ingen regelbok för förnyelsen. Den kan göras i en historisk dräkt, som på Liseberg. Men risken är överhängande att den stannar vid att bli en sämre variant på originalet.

Alternativet blir då att försöka skapa skönhet med nutidens medel. Det är svårt, men går när alla bjuder till. Att det så sällan sker är vårt stora problem idag. Det är mycket starka krafter som vill att ett nybyggt område i Västerås ser ut precis som ett motsvarande i Göteborg, för att använda Cwejmans eget exempel. Här delar jag helt hans oro. Men arkitekterna hör som han tror inte till dessa krafter. Det gör däremot byggindustrin, som vill kunna producera exakt samma hus i hela landet.

Att längta efter en ”ikonisk byggnad” som ”sätter staden på kartan” vilket Cwejman ironiserar över är ju just en önskan om att få skapa en platsspecifik arkitektur. Inte för kartans skull, utan för medborgarnas.

Adam Cwejman svarar:

Wingårdh frågar varför inte "skönheten kan lyftas upp som en allmän princip". Det är väl just Wingårdh som ska svara på den frågan. Det är han, inte undertecknad, som är arkitekt och med ett samhällsansvar att direkt skapa och påverka resten av sin kår till att rita sådant som står sig estetiskt i generationer.

Att lyfta skönheten som princip förtar heller inte frågan - vilken Wingårdh i sin tur inte svarar på - varför arkitekter som han och Sandell reagerar så magsurt när arkitektkårens bidrag till Sveriges samtid ifrågasätts. Wingårdh själv använde ordet "populist" för att beskriva mig då jag ställde frågan om varför det byggs så lite i klassisk stil i Göteborg. Sandell liknar arkitekturkritikerna på Facebook med främlingsfientliga.

Det är väl just skönheten som allmän princip som driver de som kritiserar den samtida arkitekturens modernistiska återvändsgränd, inte populism eller något annat.

Samtidigt är det oerhört glädjande att Wingårdh inte låser sig i en epok och ett formspråk utan menar att han är öppen för parafraser på tidigare epoker. Förhoppningsvis kan han sprida den inställningen till många av sina kollegor.

Det går givetvis att skylla på byggindustrins prispress, stordrift och massproduktion. Ofta får arkitekter lite utrymme med egna uttryck. Men nog är det inte bara byggindustrin, eller arkitekterna ensamma, som ansvarar för den samtida svenska arkitekturens fattigdom - det är givetvis en kombination. En sådan insikt kräver att varje del av byggkedjan, från finanssidan, arkitekter, byggbolag till politiker förstår sin del i förfulningen av samtidens Sverige.

Nu är Wingårdh arkitekt och inte byggherre. Han har därför ett utmärkt läge att både ta in och resonera kring den frekventa kritiken mot hans skrå. Det är synd att han inte tar det tillfället utan pekar vidare.