Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Hamid Zafar: Religiösa friskolor – ett juridiskt kryphål

När den nya skollagen trädde i kraft 2010 arbetade jag på Skolinspektionen och kunde på nära håll följa hur lagstiftningen implementerades.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

I Sverige har man länge haft en ambivalent inställning till religiösa inslag i skolan. Ämnet kristendomskunskap upphörde med införandet av läroplanen 1969 och med det försvann alla inslag av bekännande karaktär. Samtidigt har debatten om skolavslutningar i kyrkan blossat upp med jämna mellanrum. Dessa ses av många som en fin tradition samtidigt som rektorer hamnar i ett dilemma då de ogärna vill låta prästen styra över innehållet. I fjol vägrade kyrkoherden i Sävare församling utanför Lidköping att arrangera skolavslutningar i kyrkan. Hon hävdade att en skolavslutning som hålls i en kyrka omöjligt kan anses vara icke-konfessionell eftersom kyrkan är Guds hus.

På senare år har även de konfessionella skolorna debatterats flitigt. Ett antal av dessa har uppmärksammats för allvarliga brister. Bristerna har ibland varit kopplade till huvudmannens lämplighet, som i fallet med muslimska Al Azhar-skolan i Vällingby där ägarna dömdes för grov ekonomisk brottslighet. I andra fall har det handlat om hur skolan ägnat sig åt religiös indoktrinering som i fallet med kristna Hällebergsskolan i Ljungskile. Varje gång en konfessionell skola är föremål för en skandal så uttalar sig politiker kritiskt om dessa skolor och menar att de antingen borde förbjudas helt eller begränsas. Faktum kvarstår dock att Sverige inte bara har en anmärkningsvärt svag reglering av de religiösa friskolorna, lagstiftningen innehåller också allvarliga kryphål.

När den nya skollagen trädde i kraft 2010 arbetade jag på Skolinspektionen och kunde på nära håll följa hur lagstiftningen implementerades. De religiösa friskolorna regleras endast i två paragrafer: Undervisningen i kommunala och fristående skolor ska vara icke-konfessionell. Utbildningen i fristående skolor får vara konfessionell. Deltagandet i konfessionella inslag ska vara frivilligt. En smula otydligt? Förenklat kan man sammanfatta att undervisning är lärarledda processer som sker i klassrummet. Utbildning är ett vidare begrepp och omfattar även annan verksamhet än den inre och yttre miljön, till exempel på skolgården och i matsalen. Med andra ord: inga obligatoriska inslag av bekännande karaktär under lektionerna är tillåten men bordsbön, andakter och religiös utsmyckning i lokalerna går bra.

Denna otydliga gränsdragning har resulterat i att en rad konfessionella skolor slarvat med att hålla isär vad som är tillåtet i undervisningen och i utbildningen. På flera av dessa skolor har det riktats kritik mot att eleverna har deltagit i bön under lektionstid, något som upplevts ha varit obligatoriskt.

Ett annat problem är att en fristående huvudman har kunnat erhålla tillstånd för att starta en skola för att sedan kunna ändra profil till en konfessionell sådan utan att behöva anmäla det till staten. Detta kryphål i lagstiftningen påpekades så tidigt som 2011. Först ifjol uppmärksammade regeringen denna brist i lagstiftningen i ett särskilt betänkande. De lagändringar som betänkandet föreslår ska träda i kraft 2023. Tretton år efter den nya skollagen. Som kring mycket annat präglas politiken av senfärdighet när juridikens kvarnar ska mala.