Sahlgrenskas akutmottagning präglades förra veckan av kris. Både patienter och anställda har vittnat om fältliknande omständigheter där sjuka blir liggande i korridorer och personalen inte har tid att se till alla. Skyddsombuden för läkarförbundet, kommunal och för Vårdförbundet skrev tillsammans en debattartikel under rubriken ”Sahlgrenskas akutmottagning är inte längre patientsäker” (SVT Opinion 13/1).
Situationen var inte unik för Sahlgrenska. Mölndals sjukhus har också problem, och varningssignaler från anställda har kommit även från Stockholm och Malmö. Vårdfrågor brukar beskrivas av både förvaltning och landstingspolitiker som ytterst komplicerad verksamhet som ingen utom de själva förstår.
Men i berättelserna från de anställda är det en punkt som återkommer. Ledningen på sjukhusen förmår inte att hålla kvar sjuksköterskor och undersköterskor. Många väljer att gå till öppenvården för att få bättre arbetsvillkor, andra väljer att helt byta yrke. Skälen verkar vara både lönerna och hur arbetet planeras och organiseras.
I ett längre perspektiv vet vi att det finns många ideologiska frågor kring sjukvården som väntar på att avgöras. Men i ett kortare perspektiv verkar det självklart att kraftsamling måste ske för att bli en bättre arbetsgivare. Annars är vi alla förlorare.
