Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Ambitionen att utrota prostitutionen går lätt ut över de prostituerade själva. Bild: Ruud, Vidar

Håkan Boström: Regeringen slår mot de prostituerade

De hårdare tag mot sexköpare som regeringen aviserat tillfredsställer säkert en upprörd opinion. Men de riskerar med stor sannolikhet att försämra livssituationen för de prostituerade själva.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Kändisen Paolo Robertos sexköp, som avslöjades förra helgen, har väckt en enorm upprördhet, inte minst i kvällspressen. Att Roberto försökte göra ned sig själv i ett patetiskt framträdande i en TV4-intervju dämpade inte direkt kritiken. Hans yttrande ”hon var säkert dittvingad” blev snabbt till en mediesanning om att han utnyttjat ett offer för människohandel. Så kan det förstås vara. Och upprördheten över den misstanken är berättigad. Det är dock inget som belagts, eller som polisen bekräftat.

Huruvida det rörde sig om människohandel är dock högst relevant för den moraliska bedömningen. I alla andra sexualpolitiska sammanhang är distinktionen mellan frivillighet och tvång helt grundläggande. Den är också kärnan i argumenten bakom Sveriges nyligen införda samtyckeslagstiftning. Det är en fråga om mänskliga rättigheter. Rätten att själv få bestämma över sin kropp.

När det kommer till prostitution glöms dock detta lätt bort. Sexköp anses smutsigt. Väldigt få skulle själva vilja prostituera sig och drar från det slutsatsen att ingen frivilligt kan välja detta, oavsett omständigheter och andra valmöjligheter. Många inom den svenska medelklassen har förstås begränsad egen erfarenhet av totalt bryta mot samhällets normer, och än mindre av att befinna sig på samhällets botten.

Om prostituerade per definition är offer ligger slutsatsen att sexköp ska vara absolut förbjudet och straffas hårt nära. Fokus hamnar då på köparen. De prostituerade själva ges som bäst en biroll i dramat. Deras röst är idag sällan intressant om den inte bekräftar det övergripande offernarrativet. Det här är problematiskt av flera skäl. Inte minst för att det naturligtvis är en kränkning och ett omyndigförklarande att tillskriva en individ en offerroll den inte bett om.

För att gå opinionen till mötes vill regeringen nu kraftigt höja straffen för sexköp. Böter ska tas bort från straffskalan meddelade justitieminister Morgan Johansson (S) och jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (Mp) redan på tisdagen (AB 19/5). Alla sexköpare ska sättas i fängelse.

Därmed går man på tvärs mot både forskning och vad de organisationer som arbetar med frågorna anser vara bäst för de prostituerade. Amnesty, RFSL, och andra människorättsorganisationer menar tvärt emot regeringen att kriminaliseringen av sexköpare är ett problem. Att sälja sex är visserligen inte formellt förbjudet i Sverige. Men genom att köparna riskerar straff tvingas prostitutionen under jord och viljan hos de inblandade att informera polisen om oegentligheter minskar.

Riskerna för dem, i huvudsak kvinnor och homosexuella män, som ägnar sig åt prostitution ökar därmed påtagligt. Det gäller förstås stigmat (att se ned på någon, oavsett om det handlar om förakt eller ömkan) mot de prostituerade, som stärks av den utifrån tillskrivna offerrollen. Men det gäller även risken att bli misshandlad eller tvingas söka skydd hos hallickar när polisen driver undan prostitutionen från hotell och andra mer säkra platser. En fransk forskningsstudie har visat att de prostituerades utsatthet har ökat markant sedan sexköpsförbud av svensk modell infördes i Frankrike (Open Democracy 27/5 2019). Samma resultat har forskningsstudier som jämför Sverige med andra länder kommit fram till.

I Danmark och Nederländerna, två av världens mest progressiva och liberala länder, är detta ett skäl till att prostitutionen behandlas som en legal verksamhet. I Tyskland är det vänstern och de gröna som hårdast slår vakt om de prostituerades rättigheter och vänder sig emot en kriminalisering. Die Linke och die Grünen driver bägge på för ökade sociala rättigheter, tillgång till välfärdsförmåner och rådgivning för de prostituerade. Säljarnas rättigheter står i fokus. Inte viljan att sätta åt köpare. Naturligtvis är den tyska vänstern också starka motståndare till människohandel, övergrepp och utnyttjande av de prostituerade.

Det är ett faktum som inte går att förneka att många prostituerade befinner sig i en utsatt position: ekonomiskt, psykiskt och socialt. Men det är också just därför Amnesty och andra som satt sig in i deras situation intagit en hållning som är rakt motsatt den svenska regeringens. Kriminaliseringen löser varken problemen med fattigdom eller de psykosociala problemen. Den förvärrar dem.

Det är troligen riktigt att den svenska linjen håller nere efterfrågan på sexuella tjänster. Men den offrar samtidigt de mest utsatta. För det är en illusion att prostitutionen helt skulle kunna elimineras, så som regeringen vill ge sken av. Precis som det är en illusion att pornografi skulle kunna förbjudas eller hållas utanför Sveriges gränser (vilket också är sex för pengar).

För den som försöker analysera frågan nyktert blir den ensidiga svenska debatten lätt kvävande. Regeringens självrättfärdighet framstår mest som en vilja att "få bort smutsen” från samhällets hörn, vilket rentav för tankarna till folkhemmets historiska baksida. Samma inställning återkommer även i den svenska restriktiva narkotikapolitiken som upprätthålls till priset av ett av Europas högsta narkotikarelaterade dödstal (SvD 18/7 2019). Utopiska renhetsideal sätts högre än utsatta människors verkliga öden. Justitieministerns indignation har mer med ideologi än humanism att göra.