Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Arkivbilder: GP/TT

Aleksandra Boscanin: Regeringen måste erkänna verkligheten

Regeringen måste sluta förhålla sig till en önskevärld där Sverigedemokraterna inte finns.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Under måndagen hölls den tredje omgången av samtal om nya storregioner. Förslaget, som först presenterades i mars, går ut på att dagens 21 län ska ersättas med sex nya ”storregioner”. Tre av dessa – Norrlands län, Svealands län och Västra Götalands län – ska enligt förslaget införas redan i januari 2019 medan de resterande tre regionerna fortsatt ska utredas för att införas först år 2023.

Syftet med förslaget är att minska byråkratin och öka effektiviseringen, något som i sig är välbehövligt. Men med nya regiongränser kommer nya majoritetsförhållanden. Förslaget som Indelningskommitén lämnat skulle leda till att fem av sex storregioner skulle få röd politisk majoritet givet det senaste valresultatet. 

Det mesta pekar nu mot att förslaget i sin nuvarande form inte kommer att gå igenom. Såväl Sverigedemokraterna som Liberalerna har sagt nej och resterande borgerliga partier är skeptiska. Förutom förslaget i sig så är även formen för samtalen av intresse då det säger något om de spänningar som finns i Sveriges riksdag. Hanteringen visar att regeringen fortfarande betraktar Sverigedemokraterna som paria.

Trots att det är riksdagsledamöter från åtta olika partier som sedermera ska rösta om de nya storregionerna så har bara sju partier varit representerade i de blocköverskridande samtalen. Sverigedemokraterna har inte blivit inbjudna. Det är en strategi som hittills inte har varit särskilt framgångsrik och som inte heller lär vara det framöver.

Att bjuda in Sverigedemokraterna till samtal skulle inte vara detsamma som ett löfte om inflytande. Inte heller skulle det innebära att ge legitimitet åt åsikter eller värderingar som man själv tar avstånd från. Vad en sådan inbjudan i själva verket skulle betyda är ett erkännande av verkligheten som den ser ut. Det regeringen i stället gör är att förhålla sig till en önskevärld där Sverigedemokraterna inte finns.

Sverige må ha en minoritetsregering som behöver stöd från andra partier för att få igenom sin politik. Men det finns fler skäl att bjuda in till samtal än att försöka få stöd för den egna politiken. Regionindelningen är till sin karaktär en sådan fråga där det vore ohållbart med större förändringar från mandatperiod till mandatperiod utifrån vem som styr landet. Därför är det viktigt med en bred enighet innan en eventuell förändring genomförs. 

Donald Trumps seger i presidentvalet i USA har kanske mer än något annat visat att det är ett nytt politiskt landskap vi rör oss i. Även i Sverige skulle det ”omöjliga” kunna ske; Sveriges statsminister skulle i framtiden kunna heta Jimmie Åkesson. Då är det också rimligt att hans parti blir inbjudna till blocköverskridande samtal. Det handlar inte om att ge sitt gillande, utan sitt erkännande. Sverigedemokraterna är, i allra högsta grad, verkliga.