Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
LO-ordföranden Susanna Gideonsson under sista dagen av de nu havererade LAS-förhandlingarna. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Håkan Boström: Regeringen lär sitta kvar – trots LAS-haveriet

Arbetsmarknadens parter är bättre skickade att reglera förhållandena mellan företag och anställda. Både för att de kan sin sak och för att avtal är mer flexibla än lag. Någon regeringskris är dock inte trolig på grund av haveriet.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Att arbetsmarknadens parter inte lyckats komma överens om nya regler för anställningsskyddet är ett misslyckande. Den svenska modellen – där fack och arbetsgivare förhandlar om ordningen på arbetsmarknaden – har tjänat Sverige väl i över 80 år. Från att ha varit ett av Europas mest strejkdrabbade länder under mellankrigstiden gick Sverige till att ha en ovanligt stabil arbetsmarknad efter Saltsjöbadsavtalet 1938.

Nu blev det inget ”nytt Saltsjöbadsavtal” den första oktober. På kort sikt lär det innebära att riksdagen tar över och genomför den så kallade LAS-utredningen, som presenterades tidigare i år. Den innebär i sammanfattning att antalet undantag från turordningsreglerna utvidgas till fem, att det blir enklare att säga upp personer som arbetsgivaren anser missköter sitt arbete, det vill säga av ”personliga skäl” samt att arbetsgivarna blir skyldiga att erbjuda fortbildning till de anställda.

Utredningens inriktning är det i sig inget större fel på. Anställningstrygghet idag handlar i praktiken om att ha rätt kompetens. Kompetensutveckling – förutsatt att den har ett genuint innehåll – är långsiktigt den bästa anställningstryggheten på en högspecialiserad arbetsmarknad. Många okvalificerade jobb präglas dessutom redan idag av ett mycket sämre anställningsskydd än det ”normala”.

Samtidigt bör det sägas att turordningsreglerna främst är ett problem för mindre företag och att parterna troligen kunnat hitta en smidigare lösning än utredningens generella utvidgning av undantagen. Förhandlingarna ska dock främst ha strandat på frågan om uppsägning av personliga skäl. Idag är det både dyrt och krångligt att säga upp någon som inte sköter sitt arbete på ett rimligt sätt eller skapar konflikter med andra anställda. Naturligtvis är det en känslig fråga. ”Bråkmakare” behöver ju inte alltid ha fel. LAS-utredningen föreslår vissa ändringar på denna punkt, mest långtgående för mindre företag med upp till 15 anställda.

Arbetsrättens utformning handlar om att väga olika värden emot varandra. En trygg anställning väger tungt för de flesta människor, speciellt om man kommit upp i åldern. Det finns alltså inget egenvärde med en urholkad anställningstrygghet. Men anställningstryggheten har också baksidor av mer långsiktig karaktär. Fel utformad hämmar den sysselsättningen om företag inte vågar anställda eller inte kan rekrytera rätt kompetens. Den kan också avskräcka anställda från att byta jobb trots att det kanske skulle vara bra för individen på sikt. Det är en fråga om balans; mellan olika tidsperspektiv och olika intressen.

Flera politiska företrädare har sagt att parterna kan få ytterligare några veckor på sig om det behövs för att komma överens utan riksdagens inblandning: Samtliga januaripartier har till exempel signalerat detta. Det vore förstås bra, men är troligen att hoppas på för mycket. Det är inte tiden som varit problemet. En hel del tyder på att den interna splittringen inom LO varit det största hindret för att nå en uppgörelse.

Att LAS-utredningen skulle leda till regeringskris är dock av allt att döma inte heller särskilt troligt. Vänsterpartiet hotar med att väcka misstroende, men de är beroende av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraternas stöd. V kan rent formellt inte ens väcka misstroende eftersom de inte har tillräckligt många mandat. Det krävs att M tar det initiativet. Ulf Kristersson har dock tydligt deklarerat att det inte är aktuellt med någon misstroendeförklaring innan LAS-utredningens förslag klubbats igenom – eftersom det annars bara skulle innebära att regeringen drar tillbaka förslaget men sitter kvar.

Kristersson vill fälla regeringen när förslaget väl är klubbat. Sjöstedt och Vänsterpartiet vill använda hotet om att fälla regeringen för att stoppa förslaget, men de vill egentligen inte behöva fälla regeringen. De olika utgångspunkterna gör det svårt att se hur M och V skulle kunna agera gemensamt i den här frågan. Klubbas förslaget av riksdagen har V svårt att få det upprivet även om man driver fram en regeringskris eller ett nyval. Vänsterpartiets hot ser med andra ord ut att visa sig ihåligt.

Möjligen kan utredningsförslagets bearbetning till en regeringsproposition leda till slitningar mellan Socialdemokraterna och stödpartierna, men det är högst tveksamt om de inblandade partierna är särskilt intresserade av att ställa till med en sådan kris i nuläget.

Bortom LAS-utredningens innehåll och det politiska spelet är dock de strandade förhandlingarna mellan arbetsmarknadens parter mer på ont än på gott. Politikens växlande allianser ger inte de bästa förutsättningarna för stabila regler på arbetsmarknaden och risken är att vi på sikt går mot en ökad konfliktnivå mellan fack och arbetsgivare och mellan fack och regering när förhandlingsinstrumentet urholkas av lagstiftning.