Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Regeringen försvårar för privata välfärdsföretag

Förslaget om att begränsa vinster i välfärden har begravts i och med januariöverenskommelsen, men den negativa attityden gentemot privata alternativ inom välfärden kvarstår.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

De senaste åren har den rödgröna regeringen försökt försvåra för de privata välfärdsföretagen, framförallt genom förslaget om begränsade vinster i välfärden, som i praktiken snarare skulle innebära ett totalt förbud. Förslaget har nu begravts i och med januariöverenskommelsen, men den negativa attityden gentemot privata alternativ inom välfärden kvarstår.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ett exempel på detta är den avgift som Inspektionen för vård och omsorg (IVO) sedan första januari i år tar ut när privata vårdföretag söker tillstånd att starta en LSS-verksamhet, det vill säga verksamhet som ger stöd och service till funktionsnedsatta. Det tas också ut en avgift för ändringar i tillståndet.

Det är regeringen som har beslutat om beloppen. Det handlar om 30 000 kronor för ett tillstånd och 21 000 kronor för ändringar. Men på grund av systemets utformning kan summan bli ännu högre i praktiken, vilket SVT rapporterat om.

Varje privat LSS-boende behöver ett eget tillstånd, även om de drivs av samma företag. En verksamhetschef har vanligtvis ansvar för två till fyra boenden och om vederbörande måste ersättas – om än bara tillfälligt på grund av en föräldraledighet – kan det därför innebära fyra förändringar i tillståndet. Avgiften blir då 84 000 kronor, pengar som istället hade kunnat läggas på annat.

En administrativ avgift för att ansöka om tillstånd kan vara befogad för att bekosta handläggningen. Men höga avgifter innebär höga trösklar att kunna starta och driva en verksamhet. Det bidrar också till en snedvriden konkurrens mellan offentliga och privata verksamheter, där de senare får mindre marginaler i sin verksamhet. Det är inte rimligt att en liten ändring i ett redan beviljat tillstånd ska kosta 21 000 kronor.

Det är inte heller bara när det gäller avgifter till IVO som spelplanen är ojämn. Även när det gäller vårdmoms finns betydande skillnader i villkor för privata respektive offentliga aktörer, vilket ledarsidan tidigare har skrivit om.

Sedan 1 juli gäller nya regler för moms på uthyrning av legitimerad vårdpersonal. Tjänsten har tidigare varit momsbefriad men numera gäller moms på 25 procent. Medan regioner och kommuner har rätt till ersättning för momsen har de privata aktörerna inte det. Detta innebär att det i praktiken blir 25 procent dyrare för privata vårdföretag att hyra in personal, jämfört med kostnaden för offentliga aktörer.

Det är av största vikt att privata välfärdsföretag – liksom offentligt driven verksamhet – erbjuder vård och omsorg av hög kvalitet. Oseriösa aktörer ska inte kunna ge sig in i branschen och tjäna pengar genom att spara in på nödvändigheter. De höga avgifter som IVO tar ut, liksom ersättningssystemet för moms på inhyrd vårdpersonal, handlar emellertid om något annat.

När kostnaderna ökar i relation till intäkterna kan det på sikt resultera i färre privata utförare. Det skulle innebära minskad valfrihet inte bara för brukare och patienter, utan även för vårdpersonal som numera har flera potentiella arbetsgivare att välja mellan. Centerpartiet och Liberalerna har här ett utmärkt tillfälle att visa att januariöverenskommelsen faktiskt gäller i skarpt läge.