Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Den svarta ekonomin är stor i Sverige och inte sällan kopplad till utnyttjande av utsatta människor.   Bild: Fredrik Sandberg / TT
Den svarta ekonomin är stor i Sverige och inte sällan kopplad till utnyttjande av utsatta människor. Bild: Fredrik Sandberg / TT

Håkan Boström: Regeringen blundar för utnyttjad arbetskraft

Utnyttjandet av olika typer av migranter som får jobba för låga löner och under dåliga villkor är omfattande i Sverige. Regeringen har dock av främst politiska skäl förhållit sig passiv – och får nu stark kritik av Riksrevisionen.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Sverige ligger långt efter de nordiska grannländerna när det gäller att skydda arbetskraftsinvandrare från att exploateras. Den beska kritiken kommer från Riksrevisionen som släppte en granskande rapport under tisdagen.

”Statens insatser mot arbetskraftsexploatering har stora brister. Bristerna finns i alla delar av systemet, och beror framför allt på att regeringen inte har gett myndigheterna mandat och tydliga uppdrag att motverka problemet.”, sammanfattar myndigheten.

Det kan röra sig om arbetskraftstagare som jobbar för usla löner, under usla villkor, där man bor på en madrass på jobbet eller står i skuld till arbetsgivaren för mat och husrum. Det förekommer också allt för ofta att migrantarbetare betalar (i praktiken skuldsätter sig) för att få ett arbete – en väg till svenskt uppehållstillstånd.

De branscher det framförallt handlar om här är byggfirmor, städföretag, hotell och restaurang, handel, skönhetssalonger, jord- och skogsbruk, transportbud, bilverkstäder, service, bemanning och personlig assistans, samt vård och omsorg. Branscher där det finns många mindre arbetsgivare som kan vara svåra att kontrollera.

Det ska sägas att exploateringen kan se väldigt olika ut. I ett familjeföretag där man tar hit släktingar för att jobba kanske inte släktingarna över huvud taget upplever sig som exploaterade. De är vana att arbeta för familjen och får det trots allt materiellt bättre jämfört med i hemlandet. I andra änden finns fall där exempelvis ”papperslösa” migranter (som fått avslag på sin asylansökan) hänsynslöst utnyttjas av mer eller mindre kriminella bossar, som antingen kan hota med polisen (utvisning) eller maffian om någon trilskas. I bägge fallen innebär det dock en ojust konkurrens mot hederliga företagare.

I vissa fall är exploateringen kopplad till rena välfärdsbedrägerier där syftet är att anställa personer med olika former av lönebidrag eller fuska med exempelvis assistansersättningar som ska gå till funktionshindrade. I dessa fall är ett upplägg att brukarna tas till Sverige via anhöriginvandring till personer som först anställs i bluffbolaget, något Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg förtjänstfullt belyst vid ett flertal tillfällen. (Expressen 28/9 2019). Arbetskraftsexploatering göder inte sällan annan brottslighet. Problemet är inte heller litet. Riksrevisionen uppskattar att det kan röra sig om tiotusentals personer som på olika sätt är utsatta. Omfattningen är långt ifrån tillräckligt kartlagd, vilket Riksrevisionen är mycket kritisk till.

Det är svårt att komma undan intrycket att detta helt enkelt är något man inte velat ta tag i från regeringens sida. Undersöker man inte problemet systematiskt, finns det inga studier eller tillförlitlig statistik, så ”finns” problemet i någon mening inte i debatten och det blir lätt att avfärda kritik som rykten eller ”fake news”. Tyvärr är det en form av mindre smickrande hänsynstaganden som ibland tas i politiska sammanhang.

Europarådet kritiserade Sverige för sin slappa inställning så sent som 2018. Framförallt vad gäller människohandel för påtvingat tiggeri och exploaterande arbete. Rådet konstaterade i en rapport att de många ensamkommande ungdomarna och barnen löpte extra stor risk att hamna i beroendeställning och bli utnyttjade.

Regeringen har fokuserat arbetet nästan enbart på människohandel för sexuella ändamål (tvångsprostitution). Det är således Jämställdhetsmyndigheten som har det samordnande ansvaret för all människohandel. Det är förstås angeläget, men innebär i praktiken en nedprioritering av den mer omfattande exploateringen av arbetskraft. Tvångstiggeriet ville man knappt kännas vid innan det mediala trycket blev stort. Ideologiska filter och politiska hänsyn har i dessa frågor inte sällan fått gå före hänsyn till de utsatta.

Tiggeriet är det tydligaste exemplet. Inslagen av utnyttjande är nästan ofrånkomliga i sådan verksamhet, vilket alla internationella erfarenheter talar för. Mellan tvångstiggeri, tvångsprostitution och tvångsarbete är gränserna ofta flytande, liksom för övrigt gränsen mellan släktingar och bossar.

Problemen med utnyttjande hos oseriösa arbetsgivare har påtalats av fackföreningarna länge. Men ändå har frågan varit politiskt känslig. De borgerliga partierna bär en extra stor skuld. Tillsammans med Miljöpartiet öppnade de 2008 upp för oreglerad arbetskraftsinvandring från länder utanför EU. Visionen om fri rörlighet var överordnad alla praktiska hänsyn, trots att den samhällsekonomiska vinsten torde varit liten. Socialdemokraterna var då kritiska, men har i regeringsställning prioriterat att inte stöta sig med sina samarbetspartier.

Riksrevisionen förordar nu ett tydligare uppdrag till myndigheterna från regeringens sida att bekämpa exploateringen och nå ut med information till de som är utsatta. Det är inget fel i den ansatsen – tvärtom. Men det riskerar bli kosmetiskt. Problemet kan egentligen bara lösas genom en uppstramning av migrationsreglerna. Tvånget handlar sällan om okunskap eller rent fysiskt tvång för den delen. Så länge det lönar sig att låta sig exploateras – i form av brist på alternativ försörjning eller bara möjligheten att kunna uppehålla sig i Sverige och kanske få uppehållstillstånd – kommer många människor också låta sig utnyttjas och inte samarbeta med myndigheterna. Mot det hjälper ingen information i världen.