En 12-årig flicka. Mördad på en bensinmack. Det senaste offret för det allt mer brutala gängvåldet.
Makthavare ställer sig i kö för att uttrycka sorg och sympati med anhöriga. Det lovas krafttag och ett slut på den våldsamma utvecklingen. Så rullar det på.
Året är 2019. Karolin, 31 år, skjuts till döds i Malmö medan hon bar sitt två månaders gamla barn i famnen. Året är 2016. Yuusuf, åtta år, dör i en granatattack mot en lägenhet i Biskopsgården. Året är 2015. Luna, fyra år, dör i en bilexplosion på Hisingen.
Gängvåldet har sedan länge spårat ur. Inte ens barn har varit fredade från den brutala våldsupptrappningen. Och varje gång det ofattbara har skett har regeringen lovat krafttag för att krossa gängkriminaliteten. Men vad har egentligen gjorts under regeringen Löfvens sex år vid makten?
Förra året presenterade regeringen det så kallade 34-punktsprogrammet, ett batteri av åtgärder för att motverka gängkriminaliteten. Innan dess nöjde sig regeringen med att skärpa straffen för vapenbrott.
Det var först efter att de blocköverskridande förhandlingarna om kriminalpolitiken kollapsade som regeringen lanserade ett mer genomgripande program. Listan av löften innehåller flera bra förslag och punkterna har långsamt börjat betas av.
Polisen får bättre tillgång till hemlig dataavläsning och krypterad kommunikation. Check. Utredning om att ge polisen bättre möjligheter till husrannsakan presenteras i oktober. Obligatorisk häktning för fler brott, exempelvis rån, är på gång. Straffet för den som rekryterar till kriminella gäng väntas skärpas när utredningen är klar. Det är bara några fåtal exempel på vad som har gjorts eller är på gång, utöver regeringens ambition om att stärka poliskåren med 10 000 nya polisanställda.
Lagstiftningsprocessen i Sverige tar sin tid i väntan på utredningar och remissvar. Men varför dröjde det till 2019, fem år efter att regeringen Löfven tillträtt makten innan 34-punktsprogrammet kom till? Krävdes det flera civila dödsoffer innan något ordentligt skedde? Det är inte som att gängkrigen inleddes förra året.
34-punktsprogrammet innehåller dessutom inget konkret förslag för att besvara ett av de mest allvarliga problemen som uppstått med gängvåldet: De kriminellas närvaro i utsatta bostadsområden har skapat en miljö där få invånare vågar vittna eller prata med polisen av rädsla för repressalier. Men något försök med anonyma vittnen för att komma till rätta med tystnadskulturen är inte prioriterat av regeringen.
Varför då? Sitter regeringen på bättre förslag för att göra upp med tystnadskulturen? Av 34-punktsprogrammet framgår annars bara att polisen bör förstärka vittnesskyddsprogrammet och att en utredning som regeringen tillsatt möjligen kan föreslå lagändring eller testverksamhet. Faktum är Socialdemokraterna i regeringen nobbade ett förslag från Moderaterna som skulle möjliggöra för anonyma vittnesmål.
Synd, det hade behövts för att bryta tystnadskulturen. Men givet regeringens senfärdighet med 34-punktsprogramet är det mycket möjligt att anonyma vittnesmål blir tillåtet – flera år för sent.
