Vi var en handfull åskådare i Visby hamn, några hade stannat till av en tillfällighet. Mitt på en öde parkeringsplats höll Feministiskt initiativs partiledare – Teysir Subhi, som även sitter i kommunfullmäktige i Göteborg – sitt eget Almedalstal. Hon stod tappert, med megafonen i hand och talade den hotfulla samtiden. Bakom henne stod de tillresta F!-aktivisterna glest uppradade. Engagemanget var det visserligen inget fel på. Men den tillkämpade entusiasmen förstärkte bara intrycket av övergivenhet.
I riksdagsvalet 2014 fick Feministisk Initiativ 3,12 procent. Man stod på farstubron, med handen på dörrhandtaget, redo att ta klivet in i riksdagen. F! hade framgångsrikt profilerat sig som den antirasistiska, ungdomliga och progressiva kraften som skulle ta fighten med rasisterna och patriarkatet. Valresultaten i studentdistrikten nådde långt över tvåsiffrigt. Men det var alltså åtta år sedan.
När F!-gänget denna Almedalsvecka, några timmar innan parkeringstalet, med hjälp av samma megafon försökt störa ut applåderna till Jimmie Åkessons (SD) stora tal på Almedalsscenen uteblev reaktionerna i stort sett helt.
Vad har ändrats de här åren? Egentligen inget. Intresset för kvinnors rättigheter har knappast försvunnit. SD är inte lika kontroversiella, men diskussionerna om rasism är ständigt aktuella. Miljöhotet är värre än någonsin. Frågan 2022 är dock inte om F! ska komma in i riksdagen utan om de ska behålla sina enstaka kommunmandat i Stockholm och Göteborg. F!:s storasyster Miljöpartiet – som i valrörelsen 2014 skulle ta ”bronsmatchen” med SD – riskerar rentav också att förpassas till marginalen utanför riksdagen. Stödet för MP bland män utanför storstäderna är knappt mätbart.
En delförklaring är att radikalismen tappat stinget, sugits upp av etablissemanget och samtidigt blivit otidsenlig. Enligt en färsk opinionsundersökning från Novus (SVT 4/7) skulle 53,7 procent av de unga väljarna, mellan 18 och 29 år, rösta på något av högerpartierna: M, KD, SD, L. Bland unga män står en förkrossande majoritet till höger. Könsdimensionen blir överlag allt viktigare för ungas placering på höger-vänsterskalan.
De rödgröna vill gärna sätta bilden av att de har ungdomen och framtiden på sin sida. Det är också den bild som dominerar i offentligheten. Men den stämmer dåligt. Om något präglas stödet för de radikala rörelserna till vänster av en ombytlighet som närmast för tankarna till mode, trender och konsumtion.
Ena året är det Feministiskt Initiativ som gäller, nästa år Miljöpartiet, men året därpå är det något annat. Just nu verkar Vänsterpartiet och i viss mån Socialdemokraterna gynnas av dessa flyktiga lyckokast.
Dagens unga är otrogna. De har snarast en bättre upparbetad förmåga att se igenom förljugenheten hos värdegrundskampanjer eller mediekändisar. De söker sig som unga alltid gjort mot något annat, något genuint. Det gäller inte minst många pojkar som inte känner sig hemma med alla pekpinnar från lärare och offentlighet. Jordan B. Peterson kan utan problem fylla Scandinavium med unga män. År 2022 innebär ofta sökandet efter sanningen att man letar sig till andra platser än de vänsterradikala.
