Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Petter Trens
Bild: Petter Trens

Karin Pihl: Rör inte jobbskatteavdraget!

Om Stefan Löfven tror att skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare är roten till allt ont, varför tar han inte bara bort avdragen?
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Vilken är den i särklass bästa politiska reformen som genomförts de senaste 20 åren i Sverige? Jobbskatteavdraget, utan tvekan. Det är lite bortglömt. Kanske för att förändringen så snabbt togs för given. Svenskar vande sig vid att ha ett större ekonomiskt handlingsutrymme. Samtidigt genomförde reformens huvudarkitekt, Fredrik Reinfeldt, en del politik som i backspegeln inte direkt rönt samma framgångar, exempelvis migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet.

Det dåliga överskuggar det bra. Men det fråntar inte värdet av skattesänkningen, som sjösattes 2007 och genomfördes i ytterligare fyra olika steg. Syftet var dels att öka motivationen för arbetslösa att söka jobb genom att göra det mer lönsamt att inte vara bidragstagare, dels att minska skattekvoten som del av inkomsten.

En person som tjänar 30 000 kronor i månaden – vilket är medianlönen i Sverige – har med de fem skattesänkningarna netto fått 2 470 kronor extra den 25:e varje månad. Det motsvarar nästan en hel månadslön på ett år. Skattereduktionen är progressivt utformad, vilket innebär att den som tjänar minst procentuellt sett får den största sänkningen.

Det går så klart att sucka och håna Moderaterna för reformen. Mer pengar, det bidrar ju bara till konsumtion, och det är dåligt. Det är en inställning man kan ha, om det första man tänker på när någon säger ”konsumtion” är en resa till Maldiverna, ett nytt Marbodal-kök eller meningslösa ljusstakar för sex tusen spänn, och inte blöjor, Bregott och reskassa.

Trots att skattereduktionen gynnar genomsnittssvensken får reformerna ofta skulden för olika samhällsproblem. Nu senast hävdade statsminister Stefan Löfven att alliansregeringens skattesänkningar, alltså jobbskatteavdragen, är en central orsak till de brutala ungdomsrånen som skakar landet. Det är långsökt.

Krisen i välfärden beror främst på att Sverige har låg tillväxt som dessutom är mycket ojämlikt fördelad i landet, stor befolkningsökning och framförallt att behoven av välfärdstjänster som sjukvård ökar. Inte att Agneta 52 kan unna sig att köpa ekologiskt kaffe som följd av jobbskatteavdraget, som staten och inte kommunerna eller regionerna står för. Dessutom är kopplingen mellan att vårdköerna växer för de multisjuka äldre, och att tonårsgrabbar går runt och rånar och förnedrar andra tonåringar, inte solklar.

Stefan Löfvens argumentation blir särskilt märklig eftersom han själv genomför stora skattesänkningar. Hans regering avskaffade precis värnskatten, som fram till årsskiftet betalades av människor med inkomster över 61 000 kronor i månaden. Anser Löfven att detta kommer öka kriminaliteten? Och om jobbskatteavdragen är en viktig förklaring till ungdomskriminaliteten – varför avskaffar inte regeringen dem då bara? Antagligen för att statsministern inte tror på det han själv säger.

Jobbskatteavdraget gynnar arbetare och tjänstemän. Den vanliga arbetar- och medelklassen, som försöker spara så gott det går varje månad men som inte gör några stora klipp på börsen, som inte äger några enorma fastigheter eller har ärvt kapital att luta sig tillbaka mot. Vanligt folk, helt enkelt.

Om det är något som dagens politik lider brist på så är det reformer som den breda allmänheten uppskattar och tjänar på.