Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Vladimir Putins propagandainramning av fotbolls-VM i Ryssland visar hur fotbollsmatcher kan handla om mer än sport.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Rönnbäck: Frågorna efter Ghoddos VM

Ghoddos kommer inte att vara den sista svenska idrottaren med flera landslag att välja mellan. Med VM över råder ett utmärkt tillfälle för samhällsdebatten att söka svar i de frågor som fenomenet väcker, skriver Joakim Rönnbäck på Liberala Nyhetsbyrån.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Vladimir Putin var snabb med att associera sig med sitt ryska landslags framgångar under fotbolls-VM. Detta, Tjetjeniens ledare Ramzan Kadyrovs poserande med Liverpoolstjärnan Mohamed Salah och de ryska värdarnas propagandistiska inramning av mästerskapet i stort gjorde det tydligt hur viktig världsfotbollen är som scen för auktoritära ledare.

Propagandafrågor brann till även bland andra deltagande länder. Redan under lottningen av turneringens gruppspelsplatser riktades uppmärksamheten mot hur kvinnor skildras i Iran. Detta efter farhågor om att sändningen skulle censureras ifall programledaren Maria Komadnajas klädsel inte ansågs hålla måttet. Den ryska programledares svarta klänning klarade kriterierna och krisen undveks. Men diskussionen var ett tidigt utslag för hur ett fotbolls-VM snabbt kan komma att handla om annat än sport.

Nu är VM slut för den här gången. Nästa gång spelas turneringen i diktaturen Qatar. I väntan på att de stora ligornas nya säsong ska börja byter nu spelare i vanlig ordning klubblag. Här hemma har herrfotbollen däremot mestadels återgått till sin allsvenska vardag. 

Under mästerskapet fanns allsvenska inslag i Island och Costa Ricas lag, bland de svenska reserverna – och i Iran. Som förste svenske idrottare kom nämligen den tidigare svenske landslagsmannen Saman Ghoddos att representera ett annat landslag än Sverige i en VM-turnering. Ghoddos karriär är på många sätt en solskenshistoria. Han har gått från kontraktslös division 1-spelare till VM-spelare på fyra år. För sitt klubblag Östersund FK:s räkning har han både vunnit svenska cupen och imponerat i Europa League. 

Spelare för landslag som Irans beskrivs omväxlande som brobyggare och propagandainstrument. Laget är viktigt även i landets diaspora och efter VM råder en förhoppning om att kvinnor framöver ska kunna släppas in på herrlandslagets matcher även i Iran. Samtidigt har liknande prognoser ställts redan efter tidigare VM, utan att infrias.

Ghoddos landslagsval för tankarna till när den tidigare svenske U21-landslagsmannen Henok Goitom valde att spela för Eritrea. Likt Ghoddos är Goitom en populär, socialt engagerad och skicklig fotbollsspelare. De bägge spelarnas landslagsval har försvarats med att de spelar för att representera och underhålla ländernas respektive folk, inte för någon regering. Likväl är de båda fotbollsspelarna delar i respektive stats bästa möjlighet att visa världen nationell enighet. I ingendera fallen har deltagandet möjliggjorts av någon sorts folkets crowdfunding-aktion.

Ghoddos och Goitom kommer inte att vara de sista svenska idrottarna med flera landslag att välja mellan. Med VM över råder ett utmärkt tillfälle för samhällsdebatten att söka svar i de frågor som fenomenet väcker. Svensk media bör rannsaka den positiva rapporteringen runt Irans landslag. Nog hade balansen mellan sportsligt återgivande och kritisk granskning av regimen kunnat vara annorlunda.

Och hur rimmar spel för Irans landslag med det uttalat värderingsdrivna Östersund FK? Saman Ghoddos själv ser ut att säljas från klubben inom kort. Bör klubben förhålla sig till mästerskapsersättningen och värdeökningen efter mästerskapet som till vilken intäkt som helst?

Och vad kan svensk idrott göra för att dess adepter inte ska knytas till auktoritära stater? Idrottsrörelsen har länge hämtat legitimitet ur rollen som en demokratibärande samhällsinstitution. Retoriken har överlevt klubbval som tidigare blåvittspelaren Marcus Bergs flytt till Förenade Arabemiraten och Zlatan Ibrahimovic tid i Qatarägda Paris Saint-Germain. Synen på idrotten bör i detta avseende likna den när näringslivet verkar i liknande miljöer.

Att spelare byter från svensk landslagsmiljö till att representera landslag som är knutna till auktoritära stater bör däremot väcka andra diskussioner. VM i Ryssland har åter tydliggjort att landslagsspel utöver det sportsliga utgör en statsfinansierad pr-verksamhet. Hur idrottssverige förhåller sig till detta får inte glömmas bort väl tillbaka i fotbollens vardag.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se