Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Johan Nilsson/TT
Bild: Johan Nilsson/TT

”Rätt krav för en räddningstjänst i tiden”

Räddningstjänsten Storgöteborg svarar Karin Pihl.
Det här är en replik på en ledartext. Åsikterna är skribentens egna.

I GP:s ledare den 27/12 2020 skriver Karin Pihl att ”om målet är att en fjärdedel eller hälften av alla brandmän ska vara kvinnor kommer kraven att behöva sänkas till en nivå som riskerar att utsätta de anställda och allmänheten för fara.”

Som högste chef för en av landets största räddningstjänster, kan jag garantera att vi inte skulle anställa män eller kvinnor som inte klarar av yrket – fysiskt som psykiskt. Däremot är det sunt och relevant att med jämna mellanrum göra en objektiv översyn av kraven för att bli anställd som brandman. Såväl arbetsinnehåll, teknik, metoder och materiel utvecklas över tid och då bör också kraven anpassas därefter. Jag kan tycka att Pihls slutsats är en allt för enkel sammanfattning av en komplex fråga, och kastar en skugga över de utomordentligt kapabla kvinnor som redan arbetar inom räddningstjänsten, eller som har tänkt sig en framtida karriär inom vårt område.

Efter att ha läst Pihls ledare så skulle jag dessutom vilja uppmuntra henne och även andra, att aktivt uppdatera sig på hur en brandmans vardag ser ut. Det finns en etablerad uppfattning att yrket främst består i att dra tunga personer ur brinnande hus. Nej, yrket är mer komplext än så. Vi släcker givetvis bränder, men majoriteten av våra räddningsuppdrag består i att hjälpa till vid trafikolyckor – losstagning men också att ta hand om skadade och chockade människor. Vårt arbete inbegriper även att försöka lugna självmordsbenägna personer i farliga situationer och att rycka ut vid befarade drunkningar. Vi arbetar dessutom med förebyggande brandskydd i samverkan med t ex skolor och föreningar. För flertalet av de ovan beskrivna arbetsuppgifterna krävs givetvis fysisk styrka, men också att kunna handskas med rädda och ledsna människor, vara lösningsfokuserad, stresstålig, flexibel, nyfiken, och pedagogisk.

Och till sist, Pihl skriver: ”Gärna kvinnliga brandmän, men utan sänkta krav”. Jag håller med. Kraven ska bli ännu mer ändamålsenliga, för att vi på ett lämpligt sätt ska kunna serva ett samhälle som befinner sig i ständig utveckling.

Lars Klevensparr, Förbundsdirektör Räddningstjänsten Storgöteborg

Karin Pihl svarar:

Jag tvivlar inte en sekund på att Lars Klevensparr har rätt när han skriver att det går att se över kraven för yrket utan att nödvändigtvis tumma på säkerheten. Min poäng var att belysa det faktum att mål om jämn könsfördelning inte kan trumfa andra värden, i alla lägen.

Skillnader mellan kvinnor och män beror ofta på sociala normer, men inte alltid. I vissa sammanhang har skillnaderna trots allt att göra med biologiska skillnader. Att, som Jämställdhetsmyndigheten skriver på sin hemsida, anse att alla yrkesgrupper måste ”spegla samhället” blir skevt. Det är orimligt. Och det kan också motverka sitt syfte. Den som tror att färre kvinnor arbetar inom fysiskt tunga yrken enbart för att det finns vissa normer gör också ett indirekt antagande att kvinnor egentligen är som män, eller skulle bli mer lika män bara vi tillämpar tillräckligt mycket normkritik. Så är det inte, och så ska det inte behöva vara.