Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Nyamko Sabuni (L) verkar vara beredd att sätta ned foten.  Bild: Fredrik Sandberg/TT
Nyamko Sabuni (L) verkar vara beredd att sätta ned foten. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Håkan Boström: Rätt av Sabuni att ta strid

Det blåser upp till ett avgörande mellan Liberalerna och regeringen, men även mellan Liberalernas bägge falanger, efter att Sabuni ställt ultimativa krav om invandringen. Det är inte en dag för tidigt att partiet sätter ned foten.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Nyamko Sabuni var ultimativ när hon lät sig intervjuas i SVT på onsdagskvällen: ”om man går fram med de här förslagen så kommer vi inte medverka till nästa budget, det är mitt bestämda besked”.

Budskapet riktade sig till statsminister Stefan Löfven. Förslagen Sabuni syftar på är de vidlyftiga tillägg till den parlamentariska migrationspolitiska kommitténs slutbetänkande som Socialdemokraterna gjort upp med Miljöpartiet om, och som nyss varit ute på remiss hos berörda instanser.

Liberalerna stod bakom kommitténs ursprungliga förslag som bland annat innebär att tillfälliga uppehållstillstånd ska vara huvudregeln, tillsammans med krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap för att få permanent uppehållstillstånd och skärpta försörjningskrav för att få ta hit anhöriga. Det ska med andra ord inte vara lika lätt som tidigare att ta hit en partner från utlandet och låta staten betala för dennes uppehälle.

Moderaterna och Sverigedemokraterna ville gå ännu längre än kommitténs förslag. M föreslog bland annat volymmål och begränsningar i tillgången till välfärd för asylsökande. Att M hoppade av kommittéuppgörelsen är beklagligt. S och M skyller orsaken till att de inte kunde komma överens på varandra. Enligt S-versionen hoppade M av för att de vill ha konflikt i frågan och tvinga S att göra upp med MP. Enligt M-versionen orkade inte S gå Moderaterna till mötes och riskera att MP lämnade regeringen.

Det ligger nog något i bägge versionerna – hur mycket vet bara de inblandande själva. Men det är illa för Sverige att de bägge statsbärande partierna inte förmår samarbeta bättre i en fråga som har stora konsekvenser på snart sagt alla samhällsområden. Speciellt i ett läge där svaga minoritetsregeringar blivit det nya normala.

Konsekvensen blev hur som helst att S gjorde upp med MP efter att den breda partipolitiska kommittén presenterat sina slutförslag och att MP då fick igenom att antal tillägg. Det är dock inte vilka tillägg som helst. De innebär i praktiken att de tillfälliga uppehållstillstånden omvandlas till permanenta efter hand - en amnesti för de som befunnit sig i landet länge, trots att de inte har egentliga asylskäl. Troligen har man haft de ensamkommande afghanerna i åtanke, men det berör alla grupper lika.

Med Miljöpartiets tillägg riskerar Sverige åter bli något av en magnet för migranter. Den invandring vi har för tillfället består främst av anhöriga och arbetskraftsinvandrare, i den sistnämnda kategorin ingår många som annars skulle sökt asyl. Med de nya regler som MP fått igenom tar Sverige ett stort kliv tillbaka till situationen före 2015.

Det är detta Nyamko Sabuni och L vänder sig emot. En kraftigt ökad asylinvandring slår inte bara mot statens finanser – Sabunis formella skäl till att säga nej – utan kommer även förvärra situationen i de utsatta områdena och försvåra integrationspolitiken som L driver som en av sina främsta profilfrågor.

Miljöpartiets inflytande är destruktivt. Partiets ”humanitära” profil är i själva verket inte särskilt human. Att människor söker sig till Sverige, trots att de i många fall inte har asylskäl, ofta med risk för sina liv och till stora kostnader, för att sedan leva i ett skuggsamhälle i väntan på att ha skapat tillräcklig anknytning till Sverige, är något vi måste få bukt med – inte uppmuntra. Det skapar dessutom en godtycklig rättstillämpning. Miljöpartiets gränslösa inställning kan inte få diktera villkoren. Vi talar om ett parti som endast stöds av var tjugonde svensk.

Nyamko Sabuni har en stor majoritet av svenska folket bakom sig i sitt ställningstagande. I själva verket vill inte ens Socialdemokraterna själva ha de här tilläggen. Ändå har Löfven redan avfärdat Sabunis krav. Han är bunden till uppgörelsen med MP och propositionen kommer att läggas fram i mars-april.

Det blåser med andra ord upp till ett avgörande mellan Liberalerna och regeringen. Sabuni får svårt att backa från detta hårt formulerade krav, och kan knappast nöja sig med symboliska eftergifter.

Men Sabuni kommer även få svårt att undvika en rejäl strid i det egna partiet. För det handlar om mer än sakfrågan. Huruvida L ska tillhöra regeringssidan eller oppositionen har legat och grott ända sedan partiet ingick Januariavtalet.

Stockholmsliberalernas ledare, Jan Jönsson, gick samma dag som Sabuni ut med ett krav på partiledningen att utesluta ett samarbete med SD, i praktiken ett sätt att låsa L vid S-regeringen. En moderatledd regering är nämligen under alla omständigheter beroende av SD-stöd om inte opinionssiffrorna ändrar sig dramatiskt.

Det kommer bli hård argumentation i Liberalerna. Men det är på tiden att Sabuni sätter ned foten. Att hon väljer att göra det i en fråga där hon har sakargumenten på sin sida, med stort väljarstöd och stor betydelse för hennes eget engagemang för integrationen är nog ingen slump. Liberalerna måste välja väg om inte partiet ska gå under. Den rimligaste lösningen är att L redan i vår låter medlemmarna avgöra regeringsfrågan i en medlemsomröstning. Det är trots allt partiets överlevnad som står på spel.