Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) Bild: Pontus Lundahl/TT
Kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP) Bild: Pontus Lundahl/TT

Karin Pihl: Rätt av kulturministern att rensa upp bland PK-kraven

Konstnärer ska inte behöva bry sig om klimatmålen för att få offentligt stöd.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det hedrar kulturminister Amanda Lind (MP) att hon beställt en granskning som drar slutsatsen att hennes egen makt bör begränsas. I rapporten ”Den kulturpolitiska styrningens påverkan på den konstnärliga friheten” av Myndigheten för kulturanalys konstateras att den svenska kulturen inte är fri. Åtminstone inte de konstnärer som är beroende av offentliga medel, vilket är många i högskatte- och bidragslandet Sverige.

Trots fina principer om ”en armlängds avstånd” påverkar politiken konstnärernas verksamhet. Detta genom politiskt beslutade krav som att den konstnärliga verksamheten ska verka för att synliggöra och förändra normer i samhället, lyfta upp jämställdhet och främja hållbar utveckling för att leva upp till målen i FN:s Agenda 2030. Myndigheten för kulturanalys kritiserar regeringen för att ha gett bidragsmyndigheten Kulturrådet i uppdrag att ”främja vissa perspektiv i det konstnärliga innehållet”.

Myndigheten har också genomfört en enkät bland kulturskapare som visar att hälften av de svarande uppger att de anpassat det konstnärliga innehållet för att öka chanserna att få offentliga medel. En tredjedel har avstått från att söka bidrag för att de inte passat in i den politiska mallen.

Särskilt illa tycks det vara på Svenska filminstitutet, som tidigare har fått skarp kritik från branschen. Här tycks det inte vara regeringens regleringsbrev som är problemet utan skrivbordsradikala tjänstemän, inte minst institutets avgående vd Anna Serner.

Filmskapare har beskrivit institutet som något av en aktivistinstitution som sprider skräck bland kulturutövarna. Den som inte anpassar sig efter Filminstitutets politiska visioner blir utan medel. ”Alla är rädda för att inte få något stöd och för att bli kritiserade. Det finns en enorm tystnadskultur. Det är en rädd bransch, filmbranschen”, sa filmproducenten Lena Rehnberg till SR i fjol.

Tydligare än så här kan inte en ideologisk hegemoni illustreras.

Svenska politiker talar sig gärna varma om vikten av konstnärlig frihet som ett fundament i det demokratiska samhället. De drar sig inte heller för att kritisera utvecklingen i andra länder. Inte minst den förra kulturministern Alice Bah Khunke (MP) brukade lyfta upp Polen och Ungern som avskräckande exempel. ”… Det är tydligt att det finns många krafter i vårt Europa som vill använda kulturen för att styra människors idéer om verkligheten”, har hon bland annat sagt.

Samtidigt ålägger samma politiker Kulturrådet att dela ut bidrag till konst som främjar ett visst politiskt mål, som föga förvånande råkar sammanfalla med den egna åsiktsprofilen. Men eftersom dessa perspektiv är så allenarådande betraktas de inte ens som politiska pålagor. Att ”alla är för jämställdhet och mänskliga rättigheter” gör inte att kraven blir mindre politiska. ”Alla” är för privat äganderätt också, men det hade varit fel om svenska kulturskapare för att få offentligt stöd var tvungna att via konsten förmedla värdet av sänkta bolagsskatter.

Kulturminister Amanda Lind säger till SR att hon anser att slutsatserna i granskningen är allvarliga. Nu vill hon se över hur bidragsgivande myndigheter, kommuner och regioner utformar sina kriterier. ”Jag vill vara oerhört tydlig, det är helt centralt att det konstnärliga innehållet inte ska påverkas av olika typer av politiska övergripande målsättningar”, säger hon.

Om hon verkligen menar allvar med det kan hon vara den bästa kulturministern som vi haft i Sverige på åratal.