Femton individer intensivvårdas just nu för Corona i Sverige. Det kan jämföras med april då antalet var över 500 personer. Nedgången är i storleksordningen 97 procent. Liknande procentsiffror gäller antalet som får sjukhusvård för viruset.
Det betyder inte att viruset är borta. Men läget är onekligen ett annat än under pandemins kulmen. Det råder i dagsläget viss oenighet om hur stor immunitet befolkningen har, men både Folkhälsomyndigheten och andra forskare, inklusive den annars ofta kritiske Björn Olsen, anser att vi inte står inför en ”andra våg”. Det man räknar med är lokala utbrott, som bör bekämpas med traditionell smittspårning och lokala restriktioner.
Utifrån denna lägesbild är det rimligt att börja lätta upp de allmänna nationella restriktionerna. Regeringen har efter starka påtryckningar från kultursektorn tagit initiativ till att utreda en lagändring så att kulturevenemang kan tillåtas på restauranger, om social distansering praktiseras. Man vill även höja gränsen för antalet människor som kan samlas vid kultur- och idrottsevenemang, med sittande publik, till 500 personer – på samma villkor om social distansering.
Det här är rimliga förslag. Få har under sommaren kunnat undgå att trängseln på restauranger, stränder och i köpcentra ofta varit stor, särskilt i storstäderna. Någon effekt i form av en större andel människor i behov av vård har dock inte märkts av.
Mycket talar därför för att vi kan börja försöka fasa in ett mer normalt beteende. Kultur- och idrottssektorn är ingen lyx. För många, inte minst äldre och ensamma, har isoleringen och avsaknaden av aktiviteter det senaste halvåret varit både fysiskt och psykiskt skadlig. Det är inte ett tillstånd som bör förlängas mer än nödvändigt.
Föreningsliv, kultur och idrott skapar mening för väldigt många människor. Det är, bortom familjelivet, det ”frihetens rike” som arbete och inkomster syftar till. Det civila samhället, föreningslivet och kultursektorn består samtidigt ofta av sköra institutioner som riskerar att skadas permanent om verksamheten ligger nere för länge. Anställda, entreprenörer och aktiva börjar till sist söka sig andra vägar och fungerande samarbeten slås sönder. Det kan ta lång tid att reparera denna sociala och ekonomiska väv.
Den svenska corona-strategin har varit väldigt omdiskuterad. Klart är att krisberedskapen var usel, äldrevården har haft stora brister och att det begicks taktiska misstag i början, såsom bristfälliga reserestriktioner och begränsad smittspårning. Systemfelen förtjänar en ordentlig diskussion. Ansvarsutkrävandet för dessa försummelser får inte heller glömmas bort.
Men den övergripande och liberalt hållna linjen, att inte sätta in mer restriktioner än nödvändigt för att klara sjukvården, har på det stora hela haft viktiga fördelar ur både samhälls- och hälsosynpunkt. Många i livets slutskede har avlidit med Corona. Men exakt hur överdödligheten sett ut jämfört med andra länder återstår att utreda, inte minst då statistiken ofta är svår att jämföra.
Givetvis kommer vi inte kunna återgå till ett fullständigt normalläge så länge risken för nya utbrott kvarstår. Planeringen inför framtiden kommer vara fortsatt osäker. Psykologi och enskildas försiktighetsåtgärder kommer spela in – och vi måste vara beredda på bakslag. Men arbetet med att öppna upp för meningsfulla aktiviteter och sociala möten behöver komma igång. Samhällets blodomlopp kan inte stå still alltför länge utan att skrumpna.
