Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Anders Sundell: Ränteavdraget och Matteuseffekten

Ränteavdraget bör minskas, skriver statsvetaren Anders Sundell i en krönika.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

“Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.” I Jesus liknelse om talenterna var innebörden andlig, men citatet illustrerar också en ekonomisk princip. Den som har pengar kan tjäna mera, medan det är dyrt att vara fattig. Principen har fått namnet “Matteuseffekten” efter evangeliet där liknelsen återfinns.

Sällan blir effekten så tydlig som på bostadsmarknaden. Jag sålde nyligen min bostadsrätt på Hisingen, för mer än dubbelt så mycket som jag köpte den för 2012. En god vän som inte kunde köpa då har under samma tid hyrt i andra hand, betalat flera tusen kronor mer för sitt boende varje månad, och har inte heller kunnat spara ihop till en kontantinsats. Jag hade mer då, och har därför ännu mer idag.

Så kommer det alltid att vara i en marknadsekonomi, men politiken förstärker idag denna tendens, då den som lånar till sin bostad får avdrag på skatten för räntekostnaderna. Eftersom det krävs stadiga inkomster och kontantinsats för att få lån går den största delen av det här ränteavdraget till de delar av befolkningen som tjänar mest. Samtidigt driver det upp bostadspriserna vilket gör det ännu svårare att komma in på marknaden för den som idag står utanför. Ränteavdraget borde därför minskas.

Göteborg är en delad stad, med skiljelinjer som löper utefter invånarnas ursprung och inkomstskikt. I Angered har 72 procent av invånarna utländsk bakgrund, och 70 procent av bostadsbeståndet är hyresrätter. I Västra Göteborg är motsvarande siffror 29 respektive 22 procent, och inkomsterna betydligt högre.

Sådana skillnader är inte fel eller onaturliga. Problemet är att ränteavdraget motverkar utbyte mellan olika områden. För varje år med stigande bostadspriser blir det dyrare att flytta för hyresgästen i Angered, men det är husägaren i Fiskebäck som får avdrag.

En socialdemokratisk finansminister borde, kan man tycka, nappa på en reform som skulle öka progressiviteten i beskattningen och dra in stora summor till statskassan, men Magdalena Andersson har hittills varit skeptisk. Förklaringen är politisk. Ett minskat avdrag skulle slå hårdast mot den stora och lättrörliga väljargruppen barnfamiljer i storstäderna. Moderaterna är också emot, av samma anledning. 

Samtidigt finns det inget bättre läge att agera än nu, när boräntorna är historiskt låga. När räntorna stiger blir pressen på statskassan större – 2020 beräknas avdraget innebära ungefär 30 miljarder i uteblivna skatteintäkter – och reformen än mer smärtsam för hushållen. Intäkterna bör därför användas för att sänka skatten på arbete, eller för att stärka kvaliteten i viktig välfärd, som sjukvård eller förskola. Syftet är inte att samla pengar på hög, utan att få bort regler som motverkar social rörlighet och inte uppmuntrar till arbete.

Visst kommer det att bli svårt, och bör göras försiktigt. Men för socialdemokrater och moderater, som numera inte ens ihop lockar varannan väljare, är politiskt mod ändå det enda alternativet.