Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Räcker det med ett jobb för att upphöra med kriminalitet?

I en svensk studie följdes samtliga som avtjänat ett fängelsestraff i Sverige i syfte att se om socioekonomiska faktorer i sig påverkar återfallsrisken i våldsbrottslighet, skriver gästkolumnisten Amir Sariaslan.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Ett av de primära målen med Kriminalvårdens verksamhet är att förbereda dess klienter för ett framtida liv utan kriminell verksamhet. I samarbete med Arbetsförmedlingen och andra aktörer fokuserar man därför på att stärka klienternas attraktivitet på arbetsmarknaden, vilket man tror ska ha en brottspreventiv effekt.

Vad den empiriska evidensen i frågan säger är dock en annan sak. Generellt sett har återfallsstudier i bästa fall funnit väldigt svaga samband med olika sysselsättningsmått. De flesta av dessa studier har dock varit tämligen små till sina urval och uppföljningarna korta. Bristen på registerdata gör det nämligen svårt för forskare att följa upp den här typen av marginaliserade grupper.

För två år sedan publicerades det en holländsk studie där forskarna hade följt upp 714 tidigare fängelseklienter i ett halvår (Ramakers m.fl., 2017). Forskarna fann att den brottspreventiva effekten föreföll vara avgränsad till högkvalificerade och bestående arbeten. Föga förvånande, tänker nog många läsare, att de personer som besitter förmågan att skaffa sig ett högkvalificerat och bestående arbete efter en fängelsevistelse också har lägre återfallsrisker än kamraterna som hade ett svagare humankapital.

Den naturliga följdfrågan som uppstår i det här skedet är huruvida det högkvalificerade yrket i sig har en brottspreventiv effekt eller om de observerade sambanden skulle kunna förklaras av de individer som får sådana jobb skiljer sig åt ifrån de som inte har samma förmågor.

För att besvara frågan om huruvida socioekonomiska faktorer i sig påverkar återfallsrisker i våldsbrottslighet i Sverige följde vi upp samtliga personer som hade avtjänat ett fängelsestraff i Sverige mellan åren 2003 till 2013, i genomsnitt 4,5 år (Sariaslan m.fl., 2017). Vi undersökte såväl bostadsområdesfaktorer (medianinkomst, andel med försörjningsstöd och brottsbelastning) som individfaktorer (disponibel inkomst, försörjningsstöd, antal adressändringar). De initiala analyserna visade att de personer som återvände till mer marginaliserade omständigheter löpte högre risker att återfalla. Vi stannade dock inte där.

För att ta hänsyn till de faktorer som skiljer individer ifrån varandra genomförde vi något som kallas för en inom-individsdesign, vilket innebär att man jämför personer med sig själva över tid. Detta gör att man kontrollerar för allt som inte varierar inom individerna, vilket inkluderar deras ärftliga uppsättning och den tidiga uppväxtmiljön.

Vi undrade således huruvida dessa personer hade ökade återfallsrisker under perioder då de levde under mer marginaliserade omständigheter jämfört med sig själva under perioder då de levde under mer socioekonomiskt fördelaktiga omständigheter. Svaret var entydigt. Det fanns inga skillnader i deras återfallsrisk oavsett hur deras socioekonomiska situation såg ut.

Slutsats: Insatser som förbättrar klienternas arbetsmarknadsanknytning kan potentiellt medföra en mängd positiva effekter men de tycks inte påverka deras återfallsrisker nämnvärt.