Kommer folk våga driva rättsprocesser mot staten i framtiden? Frågan har aktualiserats efter en färsk dom från Högsta förvaltningsrätten som nekade en enskild medborgare rättegångsersättning i ett mål mot Skatteverket.
Bakgrunden till domen var en namntvist med Skatteverket. Medborgaren hade nekats ändring av sitt efternamn och tog därför saken till förvaltningsrätten. Frågan landade till slut hos Högsta förvaltningsdomstolen där namnändringen godkändes. Under processen hade medborgaren anlitat ett juridiskt ombud och kostnaderna för detta uppgick till cirka 60 000 kronor.
Saken är dock den att rättegångsersättningar inte brukar bekostas av den förlorande parten i just förvaltningsmål. Om tvisten i stället hade förts i en allmän domstol mellan två enskilda medborgare som var oense om ett köp hade den som förlorat tvisten kunnat bli skyldig att ersätta motpartens rättegångskostnader. Men i förvaltningsmål råder snarare ett slags kvittningsprincip. Varje part står för sina kostnader, med undantag för vissa mål som rör skattefrågor.
Fördelen med ett sådant system är givetvis att en enskild undgår saftiga utgifter om den skulle förlora mot staten. Men det innebär också att viktiga rättsprocesser mot myndigheter som fattar felaktiga beslut blir en plånboksfråga. Att stå med en nota på 60 000 kronor för att Skatteverket inte kunnat fatta ett korrekt beslut om namnändring, är det rimligt?
Frågan kan givetvis sträckas ut till en rad andra förvaltningsfrågor så som nekade tillstånd av olika slag. Genom åren har den ideella stiftelsen Centrum för rättvisa företrätt en rad enskilda som på olika sätt drabbats av felaktiga myndighetsbeslut. Småföretagare som fått felaktiga återkrav från myndigheter. Boende som inte fått tillstånd att ombilda hyreslägenheter till bostadsrätter.
Alla förvaltningsmål kräver givetvis inte att man anlitar juridiska ombud för att driva sin sak. Domstolarna har ett utredningsansvar för att få sakfrågan så utredd och klarlagd som möjligt, samtidigt som våra myndigheter måste agera objektivt även om de står som motpart i förvaltningsmål. Men praxis från både Högsta domstolen och Europadomstolen visar att enskildas rätt till rättegångsersättning hänger samman med rätten till en rättvis rättegång. Det är i själva verket ganska logiskt. Vem kommer våga driva en komplicerad rättsprocess mot staten om man tvingas stå för sina egna kostnader även när man får rätt?
Majoriteten av justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen ansåg i stället att den enskilde kunde kräva kompensation i en ny skadeståndsprocess mot staten. Men i praktiken innebär det att enskilda måste föra dubbla rättsprocesser för att hävda sin rätt mot myndigheter som fattat felaktiga beslut. Först ska sakfrågan avgöras i domstol, därefter ska man alltså vara tvungen att föra en skadeståndsprocess där man också måste bevisa att myndigheten i fråga gjort sig skyldig till fel eller försummelse.
Högsta förvaltningsdomstolen var förvisso splittrad i sitt avgörande. Sex av 15 justitieråd var skiljaktiga. I ett tillägg till domen förklarade några av de skiljaktiga domarna att det nuvarande systemet ”snarare motverkar än främjar rätten till en rättvis rättegång”. En regering som önskar stärka den liberala demokratin bör genast se över saken. Att hävda sin rätt mot myndigheter som fattar felaktiga beslut får inte bli en plånboksfråga.
