Mussolini på fältet och Putin på jakt.
Mussolini på fältet och Putin på jakt. Bild: TT

Adam Cwejman: Putin är vår tids Mussolini

Putins militära nederlag och övertro på sitt lands militära kapacitet gör honom väldigt lik den italienske diktatorn som i sina imperieambitioner ständigt gjorde felbedömningar och vägrade att lära av sina misstag.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Det skulle se ut som ett triumfatoriskt firande av Rysslands seger över Ukraina, uppvisningen på Röda torget den 30 september. Men det blev ingen melodifestivalstämning. Putins försök att elda massorna till att skrika ”Rossiya” var blekt. Kanske förstod en del av de närvarande att Ukraina, i samma stund som massmötet ägde rum, bit för bit tog tillbaka mark i de delrepubliker som Putin precis förklarat vara delar av den ryska federationen. Samma avmätta stämning kunde anas då Putin höll tal för Rysslands församlade politiska elit. Åhörarnas miner var märkbart sammanbitna.

Det börjar bli mer och mer tydligt att det som i Kremls manus skulle bli Ukrainas sista kapitel som oberoende och fritt land håller på att bli början på slutet för eran Putin. På många sätt liknar det som nu håller på att ske det som hände en annan, lika pompös och självöverskattande, diktator från ett annat århundrade.

ANNONS

Den kombination av skryt, inkompetens och för högt ställda ambitioner som utmärker Vladimir Putins styre påminner nämligen mer och mer om den italienske fascistledaren Benito Mussolinis sista årtionde vid makten.

Mussolini hade stora ambitioner för Medelhavet. Det skulle bli ett Mare Nostrum, "vårt hav" för det italienska folket. Därför skulle landets koloniala besittningar utökas. Konkurrerande imperiemakter i regionen som Frankrike och Storbritannien, skulle utkonkurreras och småländer som Albanien och Grekland ställas under italiensk överhöghet. Det fanns bland fascisterna en stark tro på att tiden var redo för ett återupprättande av det romerska imperiet.

Men visionerna var världsfrånvända. Den italienska armén var otränad och hade inte uppdaterat sina militära doktriner sedan första världskriget. Vapensystemen var föråldrade, logistiken underdimensionerad och den politiska ledningen hade en felaktig bild av den militära kapaciteten.

Mussolini lyssnade inte på befälhavarna på fältet som ständigt varnade honom för vidlyftiga äventyr. Vissa generaler insåg dessutom, mycket tidigt, att rätt budskap till Mussolini medförde favörer. Så de gav honom de besked han ville höra.

Invasionen av Grekland 1940 blev därför ett totalt fiasko. Efter en blygsam inbrytning i norra Grekland kastades de italienska arméerna tillbaka in i Albanien, som Italien hade ockuperat genom hot året dessförinnan. Mussolini behövde be om akut hjälp från Hitler för att lyckas ockupera landet. Men inget i Mussolinis världsbild förändrades med invasionen av Grekland. Var än Mussolini trodde han kunde göra en insats, vare sig det handlade om Nordafrika eller på östfronten i Ryssland, var visionerna aldrig i fas med verkligheten.

ANNONS

Känns det igen? Mycket av det ryska misslyckandet i Ukraina handlar om att underrättelseuppgifter inte har nått fram till Putin. Eller så har de ofta varit direkt felaktiga eller missvisande. Generalerna har svassat för ledaren i Kreml och sagt vad han vill höra. Putins storslagna planer på att återupprätta Sovjetunionens forna imperialistiska storhet är grundade i en felaktig uppfattning om landets militära makt.

Likt den italienske diktatorn har Putin gått på sin egen propaganda om att tidigare segrar – i Georgien 2008, Ukraina 2014, Syrien 2015 – på ett rättvist sätt avspeglar den ryska arméns kapacitet och förmåga idag. Men dessa insatser var av en begränsad karaktär och påminner inte på något sätt om det krig som Ryssland startade i februari. Samma misstag gjorde Mussolini när han antog att invasionen av Etiopien 1936 mot en tekniskt underlägsen fiende, inblandningen i spanska inbördeskriget samma år eller koloniseringen av Libyen innebar att armén var redo för betydligt större invasioner av länder som Frankrike eller Grekland.

Putin inte bara lider av en grandios självbild, han har orimligt höga tankar om det korrupta och sönderfallande imperium som han har styrt i mer än två decennier. Det var inte annorlunda med Mussolini. Den italienske diktatorn tog över ett land på dekis, och framstod även i väst som en "stark man" som skapade ordning. Hans popularitet var inledningsvis också ökande på hemmaplan. Efter att i nästan två decennier ha varit omgiven av servila ja-sägare ansåg han att tiden för revansch och återupprättelse var kommen. Men ju starkare dissonansen mellan verklighet och visionerna blev, desto närmare kom han sin egen undergång.

ANNONS

Det är en sak att förtrycka och fängsla oppositionella eller angripa små grannstater utan internationell uppbackning. Putin hade sitt Georgien, Mussolini sitt Albanien. Men det är något annat när imperieambitionerna stöter på en stark motståndare med uppbackning från hela Västvärlden. Därutöver underskattade de båda diktatorerna konsekvent västs enighet, styrka och målmedvetenhet. Putin har hela tiden hoppats att energikostnaderna kommer att utgöra en sådan påfrestning på väst att stödet till Ukraina faller ihop.

Det ännu ett exempel på när totalitära ledare går på sin egen propaganda. De anser att väst ständigt är på fallrepet, att ekonomin närsomhelst krackelerar, att den samhälleliga dekadensen är så allomfattande att korthuset snart faller ihop. Men det är i själva verket diktaturerna som befinner sig närmast avgrunden. De västliga demokratierna är, med sina många brister, betydligt mer robusta och villiga att försvara sig än vad både Putin och Mussolini antog.

Vad som skulle vara en snabb och stor seger i Ukraina kan nu förbytas till en konflikt om Rysslands framtid. Historikern Timothy Snyder har lagt fram hypotesen att en rysk förlust i det konventionella kriget ofrånkomligen kommer att leda till en intern rysk maktkamp.

LÄS MER: Kreml har aldrig övergivit imperietanken

ANNONS

Vissa tecken på detta finns redan. Grundaren av den privata armén Wagnergruppen, Jevgenij Prigozjin, har de senaste veckorna synts alltmer. Han håller tal till trupper, skakar händer, lyssnar på deras klagomål. Soldater från Wagnergruppen lägger ut inlägg på tjänsten Telegram med andemeningen att försvarsministern Sergej Shoigu bör sparkas.

Den näst högste civile ryske ledaren i den ockuperade Khersonregionen, Kirill Stremousov, förklarade i ett videoklipp att försvarsministern borde skjuta sig själv. I Vladimir Solovjovs populära tv-program där ryska makthavare ständigt är gäster berättade den tidigare befälhavaren för det södra militärdistriktet att de som ljugit för Putin om situationen på fronten skyndsamt bör avrättas.

Putins maktinnehav bygger på rädsla, desinformation och höga förväntningar: rädsla för hans hänsynslöshet och vad som händer om man säger emot, desinformation som går ut på att det som sägs i statstelevisionen är verkligheten. Förväntningarna har Putin själv ställt upp: Det är han som ska beskydda och återupprätta imperiet.

Men om Putin framstår som slagen och inkompetent försvinner delvis rädslan. Han framstår inte längre som osårbar. Informationsmonopolet håller redan på att brytas. Många ryssar ser igenom propagandan, de ser bilderna av flyende, omotiverade och illa utrustade soldater. Målet att avsätta ”nazisterna i Kiev” och ”befria” Ukraina grusades i samma stund som Putin hävdade att allt har gått enligt plan.

ANNONS

LÄS MER: Putins kärnvapenhot är ett svaghetstecken

Verkligheten, skriver Snyder, har kommit att bli viktigare än statstelevisionen. Sett i ett längre perspektiv har diktatorns visioner kommit att betyda mindre än deras faktiska tillämpning. Likt Mussolini har Putin kommit till den stund i livet då alla hot och propagandabudskap till slut prövas mot verkligheten. Och det mötet har inte utfallit till Putins fördel.

Han kan mycket väl ersättas av någon annan som injagar ännu mer fruktan i befolkningen och som har ännu mer vansinniga ambitioner. Eller så förändras Ryssland, fundamentalt. Förutsättningarna för det senare är inte särskilt ljusa. Den aggressiva ryska imperialismen försvinner inte nödvändigtvis med Putin. Det måste det demokratiska Europa vara förberett på.

Anmäl dig till Adams nyhetsbrev

Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS