Om man på en världskarta markerar ut de platser som omnämns i urkunderna för de tre abrahamitiska religionerna – judendom, kristendom och islam – slås man av vilket litet område som allt som händer, är koncentrerat till.
Hela mänsklighetens tillblivelse och utstakandet av människans relation till sin skapare, Guds nedstigning till jorden i människohamn, ja till och med världens undergång, inträffar inom en radie på knappt 600 kilometer. En triangel ritad med de tre punkterna berget Ararat, där Noah efter syndafloden landade med arken, Ur vid Eufrats mynning, där Abraham föddes och berget Sinai, där Moses tog emot stentavlorna med de tio budorden, har en yta på cirka 600 000 kvadratkilometer, drygt en tusendel av jordens totala yta på 510 miljoner kvadratkilometer.
Ser man till hur Jesus förflyttar sig under den tid som han verkar som kringvandrande predikant, från Jerusalem och Jeriko i söder till Kana och Nasaret i norr, rör han sig inom en rektangel på cirka 3 600 kvadratkilometer, ungefär en tredjedel av Skånes yta. Harmageddon, platsen där, enligt Uppenbarelseboken, de världsliga kungarna under demoniskt ledarskap ska utkämpa den slutliga striden mot Guds krafter, syftar på Megiddos berg, Tel Megiddo, ett par mil sydost om Haifa. Detta förmenta berg är just vad man i arkeologin benämner för tell, alltså en jordtäckt ruinhög eller bosättningskulle, i det här fallet drygt 21 meter hög.
Sammanhangen är såväl till platser som omständigheter oansenliga och småttiga, och ger ett provinsiellt intryck. Ej heller spridningen av kristendomen till det romerska imperiet eller islams framgångar i Mellanöstern och Nordafrika, kompenserar för den ursprungliga geografiska kringskurenheten.
Inte undra på att amerikanen Joseph Smith på 1800-talet grundar en religion, eller, i den egna bilden, introducerar en vidareutveckling av kristendomen – den så kallade mormonismen, som säger att Jesu mission hade en global prägel. Enligt mormonerna ska sålunda Jesus, efter sin återuppståndelse, också ha tagit sig till den amerikanska kontinenten. Där ska han ha predikat Guds evangelium för urinvånarna, vilka i själva verket är ättlingar till en judisk stam som utvandrade, över Atlanten, till den amerikanska kontinenten på 700-talet före Kristi födelse.
Som en religion danad efter den heliocentriska världsbildens triumf i och med Kopernikus, Kepler och Newton, sträcker sig mormonismen bortom jorden. I dess kosmologi har Gud skapat och kommer att skapa många fler planeter likt Jorden, befolkade med människor, inom ramen för sin universella plan om att bibringa människorna odödlighet och evigt liv. Själv sitter Gud på en tron i närheten av stjärnan, eller eventuellt planeten, Kolob, där någonstans ute i universum. Detta enligt ”Den kostbara pärlan” – som jämte ”Mormons bok” är en av de centrala religiösa urkunderna för mormonerna.
Men sin vidsträckta rumsuppfattning till trots, förblir mormonismens rymd ändå begränsad till sin egen tillkomsttid, till 1800-talets första hälft.
Det är under 1920-talet som astronomerna inser att de spiralformade nebulosor man länge har observerat inte är formationer av interstellär gas, utan egna stjärnsystem, alltså galaxer i likhet med vår egen. Samt att var och en av dem innehåller hundratals miljarder stjärnor och, med dagens kunskap, att i det observerbara universum finns lågt räknat 200 miljarder galaxer eller kanske uppåt 20 000 miljarder.
Att anföra sådana svårfattbara astronomiska storheter för att ge ett relativiserande perspektiv på de stora religionernas lilla sfär kan vara en lockande övning. Ty till och med mormonernas mångplanetära Gud krymper rejält inför en numerär om tusentals miljarder galaxer.
Uppenbarelsebokens ett hundra miljoner änglar runt Guds tron (”deras antal var tiotusen gånger tiotusen”) skulle en och en inte ens kunna besätta en tusendel av alla stjärnsystem i vår egen galax.
Samtidigt vore sådana argument en ytlig övning. Självklart kan det som människan förmår att föreställa sig i form av storheter, och även hennes gamla idé om en allsmäktig Gud som värdsaltets skapare, inte matcha tillvarons obegripliga storskalighet och storslagenhet i konkreta tal och termer.
Det framträdande med världsreligionerna är inte deras provinsiella ursprung under blygsamma omständigheter utan deras framgångar. Lokala profeter och förkunnare går tretton på dussinet genom mänsklighetens historia. Men de religioner som förmår att formulera ett budskap bortom klanen eller stammen eller den egna folkgruppen, och tala även till andra, helt okända personer, bortom det egna grannskapet och bortom den egna samtiden, får en (med en felaktig användning av termen) universell karaktär.
Det betydelsefulla med Jesu gärning och budskap, för att återvända till honom och hans begränsade rörelseradie för två tusen år sedan i ett perifert romersk förvaltningsområde, är dess allmänmänsklighet.
De abrahamitiska religionerna och buddismen, samt kanske några till, har just förmått att bryta sig ut från sitt lokala ursprung. Det utmärkande med kristendomen därtill, till skillnad från judendomens Moses eller islams Mohammed, (men kanske i likhet med buddismen) är att det stora genomslaget sker, inte på grund av förkunnarens jordiska framgångar, utan trots avsaknaden av dem – eller än mer korrekt, tack vare avsaknaden av sådana materiella framgångar.
Två berättelser ur Jesu liv blir därmed centrala – hans födelse och hans död. Epokgörande är döden genom korsfästelsen (och givetvis återuppståndelsen). Som religionsfilosofen René Girard framhåller, blir syndabocken och den skymfade förloraren likväl den som segrar; med löftet om ett evigt liv och att döden kan övervinnas.
Jesu födelse är i sig inte ovanlig så som klassisk hjältesaga. En gudason föds under små omständigheter men det framkommer såväl religiösa belägg – änglaskaran som herdarna möter – som samtida vetenskapliga vittnesmål – de tre vise männen, stjärntydarna – om det ovanliga i händelsen. Men i ljuset av sin förkunnelse och sin död, och genom ett liv som inte resulterar i ett rike av denna värld, framstår även Jesu födelse som en unik händelse. Det nyfödda barnet som aldrig ska bli till en världslig konung eller jordisk hjälte framhäver i sin litenhet och sårbarhet, än mer hur det oerhörda löftet gäller hela mänskligheten.
I en julsång från 1963, som snarare är en minipredikan till musik, ”Here Was a Man”, berättar Johnny Cash om en man som föddes i en liten stad av en ung kvinna. En man som i likhet med sin far var snickare, som i tre år fram till sin tidiga död verkade som en vandrande predikant. Som gick till fots för det mesta, som aldrig innehade ett politiskt ämbete och som inte utförde några världsliga stordåd. Och som bara verkade för det gudomliga uppsåt som satt honom på jorden.
Den allmänna opinionen vände sig mot honom, de flesta av hans vänner flydde, en förnekade honom och en annan förrådde honom inför hans fiender, som avrättade honom.
Men trots de två tusen år som har gått sedan dess, är denne man en central gestalt för mänskligheten, avslutar Cash, ty till och med när man slår samman historien om alla de härskare som har krigat, lagstiftat och regerat, har ”inget påverkat människans liv här på jorden så starkt som detta enda liv.”
Så sammanfattas julens budskap – att det allmänmänskliga om vägen, sanningen och livet kan fastställas av en med världsliga mått betydelselös person, som föds i en avlägsen provins i ett imperium för så många år sedan, och ändå påverka och vägleda oss än i våra dagar.
