Progressivitet i strid med verkligheten

Hur kan det komma sig att en politik som är så regressiv, som "vill gå tillbaka" i stället för att gå framåt, inte försvinner som den borde, undrar gästkolumnisten Malcom Kyeyune.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

På 1900-taletfanns det en öppen och livskraftig gayscen bland annat i New York, med sina egna klubbar, uteställen och societetsbaler. Sodomi var i och för sig olagligt, men dessa lagar hade ungefär samma status som lagarna mot att röka marijuana i samma stad på 90-talet: Ibland blev någon arresterad, men få brydde sig egentligen. Vid århundradets början kunde manliga "fairies" således räkna med långt mer frihet och acceptans än under den period som följde: det var märkligt nog under 1900-talets gång som dessa människor faktiskt blev intvingade i den "garderob" vi i dag hyllar att de kommit ut från.

Det är intressant att denna historia blivit så totalt bortglömd. En del av detta har nog att göra med att "homosexualitet" är ett mycket modernt koncept, och att människor vid 1900-talet början helt enkelt inte tänkte i de banorna: för dem så fanns inte "homosexuella" och "heterosexuella" män, utan det som fanns var män som betedde sig som män och män som betedde sig som kvinnor.

ANNONS

En viktigare anledning är nog att förekomsten av denna värld går stick i stäv mot vår samtids mest utbredda politiska narrativ: progressivismen. Vår historiska rörelse från förtryck och mörker till frihet och upplysning. Gårdagen måste helt enkelt vara mycket sämre än i dag, därför att det är hela poängen med historiens gång. Under lång tid hade vänstern ett nästintill outmanat monopol på denna självsäkra historiesyn, men det var inte vänstern som var först.

I och med realsocialismens kollaps var det Francis Fukuyama som vände på Hegels gamla diktum och omformulerade denna syn för 2000-talet. Där marxister tidigare menade att historiens tes och antites till slut skulle producera det kommunistiska samhället, blev det plötsligt liberaler i väst som sade sig ha vinden på sin sida: historien hade till slut korat den västerländska demokratin och dess värderingar som segraren, det sista stadiet i mänsklig (politisk) utveckling.

Denna syn på historien och det egna uppdraget kan vara en styrka, men det kan också vara en akilleshäl. Runtom i Europa går populismen framåt, och runtom i Europa vrider både vänsterfolk och rättrådiga liberaler på händerna: hur kan det komma sig att en politik som är så regressiv, som "vill gå tillbaka" i stället för att gå framåt, inte försvinner som den borde? Historien följer inte längre riktningen, den går inte dit man trodde att den måste gå.

ANNONS

Saken är den att de som slogs allra hårdast för att trycka in New Yorks homosexuella i garderoben faktiskt kallade sig själva just progressiva. Det är här som den moderna politiska kartan lätt bryter ihop: samma människor som slogs för kvinnlig rösträtt (vilket är att gå "framåt") ville samtidigt medikalisera och förfölja homosexuella, trots att vi i dag menar att detta är att gå "bakåt".

Det finns, enkelt uttryck, två olika sätt att förstå evolution, oavsett om denna är biologisk eller politisk. Enligt det första synsättet handlar evolution om att gå från ett lägre stadium till ett högre: människor är "mer evolverade" än myror. Enligt det andra handlar evolution om anpassning till rådande förutsättningar, och bara om anpassning till rådande förutsättningar. Utifrån detta synsätt finns inget "framåt" eller "bakåt", inga värdepåståenden, ingen teleologi.

Ett av dessa synsätt låter oss sätta både dagens populism och de progressivas tidiga kamp mot homosexuellas rättigheter i en sammanhängande kontext. Det andra skapar ångest och skäck inför samtidens vägran att följa vårt manus.

ANNONS