Oavsett hur kriget i Ukraina slutar kommer det att ha förändrat det europeiska säkerhetsläget för lång tid framöver. Rysslands president, Vladimir Putin, har visat att han är beredd att starta krig på storskalig basis mitt i Europa. Västvärlden rustar nu upp sitt försvar samtidigt som man gör allt för att isolera Ryssland och skada landets ekonomi.
Effekterna kommer av allt att döma bli långvariga. Mest troligt är att vi går in i ett nytt kallt krig liknande det som rådde från det sena 1940-talet till 1989. Putins beslut att invadera Ukraina kommer förändra Ryssland – men inte till det bättre. Landet går nu i mer auktoritär riktning. Det är i hög grad också ett önsketänkande att Putin skulle avsättas i en folklig revolt. Sådana har i praktiken varit ovanliga i Ryssland. Både ryska revolutionen 1917 och Jeltsins maktövertagande 1991 handlade i första hand om att en elit ersattes med en annan. Landet saknar demokratiska traditioner och ett fungerande civilsamhälle. Inte ens under 1990-talet kan man tala om någon egentlig demokrati. Jeltsin lät sina oligarker bedriva massiva smutskastningskampanjer mot oppositionen och besköt till och med sitt eget parlament. Eftersom oppositionen i hög grad bestod av gammelkommunister – som inte heller var några demokrater – såg väst genom fingrarna med detta.
Skulle Putin avsättas är det av de män i hans innersta cirkel som har lika lite till övers för mänskliga rättigheter som han själv. Det är i praktiken de som alls har möjligheten. Det skulle i så fall ske för att Putin av personlig prestige inte klarar ta de beslut som krävs när männen i Kreml märker att deras makt hotas av ett krigsäventyr som kört fast eller en ekonomi i fritt fall. Man kan spekulera i andra former av social oro. Men vi ska inte förvänta oss att ett Ryssland på fallrepet blir ett bättre, mer västvänligt eller liberalt Ryssland.
Putins världsbild delas av stora delar av den ryska eliten, även om alla inte är lika villiga att betala priset för den. Stora delar av befolkningen står också bakom honom – trots modigt motstånd från mer demokratiskt och liberalt sinnade aktivister. Man bör dock inte glömma att den urbana medelklassen i Ryssland är förhållandevis liten. Ryssland är extremt ojämlikt, korrumperat och toppstyrt – som de flesta oljeländer för övrigt. Råvaruexporten gör det möjligt att berika sig utan att utveckla samhället.
Ett instabilt och försvagat Ryssland kan ta vägen lite vart som helst. Forskarna Lianna Fix och Michael Kimmage liknar i en artikel i Foreign Affairs (4/3) Rysslands framtid vid Tysklands efter första världskriget. Ett isolerat, förödmjukat och revanschistiskt land – härdat av krig. För krig och umbäranden förädlar sällan en befolkning och tendensen att skylla på någon utomstående är starkare än att erkänna att man varit offer för sin egen propaganda. Jordmånen för (ännu) mer extrema och oberäkneliga politiska krafter är god i ett sådant läge.
Syftet med sanktionerna mot Ryssland bör därför inte vara att straffa eller destabilisera landet. Exemplet Iran visar för övrigt hur svåruppnåelig en sådan ambition är. Syftet måste vara att göra det dyrt och svårt att fortsätta kriget, genom att slå mot landets produktionskedjor. Det handlar om att tvinga Putin, eller hans närmaste män, till förhandlingsbordet. På lång sikt bör förstås målet vara att Ryssland blir något annat och bättre. Man kan för övrigt definitivt diskutera om inte västvärlden kunnat göra mer för att få Ryssland på rätt väg när möjligheterna var större under 1990-talet. Men nu är vi där vi är. Vi kommer helt enkelt tvingas vänja oss med att bo granne med ondskan under överskådlig tid – och lära oss hantera det.
