Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Positiv särbehandling leder till diskriminering

Strävan efter mångfald leder till att förvaltningar i Göteborg tvingas diskriminera för att uppnå målen.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Göteborgs stad har som mål att öka andelen chefer som är födda eller har ursprung utanför Norden. Målet är inte nytt utan har i någon form funnits med i stadens likabehandlingsplaner i nästan tio år. Först nu har det provats i skarpt läge. En person gjorde en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen (DO).

Trafikkontoret har vid tillsättning av en chefstjänst uttryckt att de tar hänsyn till den sökandes etniska tillhörighet. Detta förfarande är enligt DO inte förenligt med diskrimineringslagen. Nu innebär inte DO:s beslut något konkret för Göteborgs stad. Det är dock en smäll på fingrarna.

Men kanske kan det väcka en smula intresse för det paradoxala i ett många likabehandlingsplaner i Sverige, däribland Göteborgs stad, innehåller skrivelser som går på tvärs med allt vad likabehandling innebär. Göteborgs stad har en målsättning om att samtliga förvaltningar kraftigt ska öka andelen chefer födda utanför Norden.

Hur går det här ihop med arbetet för likabehandling? Inte alls. Anställningsprocesser ska vara öppna, tillgängliga och helt fria från diskriminering. Detta är elementärt och få, om någon, lär protestera.

Att ställa upp en viss sorts härkomst som meriterande för en anställning är inget annat än diskriminering. Det spelar ingen roll att syftet, ökad så kallad ”mångfald”, anses vara behjärtansvärt. Positiv särbehandling av en härkomst innebär direkt negativ särbehandling av en annan.

Det paradoxala i sammanhanget är att kravet på ökad etnisk mångfald inom Göteborgs stad ingår i kommunens likabehandlingsplan. Hur går det logiskt ihop att ett krav på särbehandling grundat i något en människa ej kan förändra, det vill säga härkomsten, är en del av stadens likabehandling? Få fenomen befinner sig längre bort från en likabehandling av människor.

Även om diskrimineringsombudsmannen har fattat ett riktigt beslut, och därmed gjort skäl för sitt uppdrag att bevaka och beivra diskriminering i Sverige, landar myndigheten snett när den samtidigt förklarar att positiv särbehandling grundat på etnicitet kan vara motiverat.

DO skriver i utlåtandet att positiv särbehandling kan vara motiverat om: ”det utgör ett verkligt och avgörande yrkeskrav att ha en viss etnisk tillhörighet och kravet har ett berättigat syfte samt är lämpligt och nödvändigt för att uppnå syftet”. En viss etnisk tillhörighet kan aldrig utgöra ett specifikt kriterium för anställning i Sverige. Språkfärdigheter, insikt och kunskap i kulturella, religiösa och regionala förhållanden kan vara både meriterande och för vissa yrken avgörande kunskaper – möjligen även så inom Göteborgs stad.

Men etnisk tillhörighet är ingen färdighet eller kompetens. Det är biografiska data om personens ursprung. Spelar urprunget någon roll för den arbetssökande så kommer detta uttryckas i personens färdigheter.

Kravet på att samtliga förvaltningar ökar andelen chefer födda utanför Norden innebär två saker som politikerna i kommunfullmäktige måste fundera på: Göteborgs stad förpliktigas att diskriminera sökande och likaledes krävs dokumentation av såväl sökandes som befintlig personals etniska tillhörighet. Hur ska man annars kunna följa upp om målsättningen att ”kraftigt” öka antalet chefer med utomnordiskt påbrå?

Detta kan inte vara ett konstruktivt led i stadens likabehandlingsarbete. Tvärtom. Ytterst är det politikerna i kommunfullmäktige som bestämmer om kommunens handlingsplaner. Vill de verkligen att stadens förvaltningar ägnar sig åt diskriminering och registrerar anställdas ursprung?