Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Susanna Popova: Popova: Svenska Akademiens värde och anseende är hotat

Nobelpriset är viktigt för Sveriges internationella ställning. Att det nu är i fara är en angelägenhet för hela landet, skriver författaren Susanna Popova.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Nobelpriset i litteratur är större än Svenska Akademien. Det vet vi därför att Nobelstiftelsen har lagt arbetet med att ta fram pristagare i en ny Nobelkommitté.

Nobelstiftelsens VD Lars Heikensten kommenterade kommittén i ett pressmeddelande: ”Den skapar förutsättningar för en förnyelse av arbetet med Nobelpriset i litteratur.” (19/11 -18)

Än så länge betraktas Nobelpriset i litteratur som världens finaste vetenskapliga utmärkelse, trots att det inte innebär mest pengar. Priset är finast i kraft av en kvalitativt högtstående tradition.

Det är med en sådan kvalitativt högtstående tradition som Horace Engdahl, f d ständig sekreterare i Svenska Akademien behagar bråka.

Det har han gjort genom att kalla den genom decennierna i stora kretsar i Stockholms innerstad för tafsande ökände Jean-Claude Arnault för ett föredöme: ” Han lever det goda livet, han är nästan ensam om det, den ende som har förstånd, han borde göra om Forum till en stilskola för unga män: bli inte hipsters, bli gentlemen!” (DN 26/3 -16).

Att Engdahl inte skulle ha känt till Arnaults uppförande bär inte sannolikhetens prägel. I själva verket kände han kände till det, vilket han medgav i SvT:s dokumentär ”Det slutna sällskapet” (4/12 -18) där han kallade informationen för ”Byskvaller om närgångenhet, vi fäste inget avseende vid det.”

Enligt den utredning Svenska Akademien har låtit göra angående Arnault, har denne vid sju tillfällen känt till och också spridit uppgifter om litteraturpristagare. Att Engdahl inte skulle ha känt till detta, bär inte heller sannolikhetens prägel. Han väljer helt enkelt att utmana Nobelstiftelsen.

Stiftelsen har svarat med att skjuta upp utdelningen av Nobelpriset. Eventuellt till nästa år, eventuellt till ännu längre fram. I pressmeddelandet (19/11 -18) säger stiftelsen: ”Under början av nästa år behöver ett beslut fattas om Nobelpriset i litteratur ska kunna delas ut för 2018 och 2019. Nobelstiftelsen har tidigare kommunicerat att en förutsättning för ett ja från Nobelstiftelsen är att den Svenska Akademien tydligt är på väg att återvinna sin trovärdighet som Nobelprisutdelande institution.”

Hur svarar Engdahl på detta tydliggörande från Heikenstens sida? Han försvarar den vid det laget våldtäktsdömde Arnault med beskrivningen att Arnault blivit ”nedsvärtad” och ”utsatt för ett exempellöst karaktärsmord som har pågått i tolv månader”. (Podden Schulman show 6/12 -18)

Självfallet gör han det svårt för ständige sekreteraren Anders Olsson som kommenterar: ”Jag tar avstånd från den typen av kommentarer och säger att det inte är Akademiens hållning.”

Engdahl får omedelbart respons också från Heikensten och Nobelstiftelsen: ”Horace Engdahl talar inte för Akademien.” (SR 10/12 -18)

Så vem talar Engdahl för? Sig själv. I en lika kort som magnifik mening visar Engdahl (DN 26/3 -16) hur han tänker. På frågan om Akademiens notor på restaurang Den Gyldene Freden svarar han: ”Vad det än kostar – jag vet inte exakt – är det väl använda pengar. Man ska ändå sitta livet ut.”

Akademien har uppmanat Katarina Frostenson att frivilligt utträda. Det anser inte Engdahl. För lyckas detta riskerar Engdahl att stå på tur för samma uppmaning.

När jag intervjuade Horace Engdahl 2005, för Metro, och han alltså var 54 år, var ett svar han gav: ”Någonstans inom mig har jag alltid fortsatt att känna mig som nitton, den seriösa åldern.”

Frågan var om han trodde sig vara populär bland yngre, eftersom hans bild fanns uppsatt på Södra Latins skola. Sedan dess har herr Engdahl visat en oerhörd uppfinningsrikedom i konsten att göra sig impopulär. Frågan nu är om han inte dessutom gjort sig överflödig.

Till syvende och sist är det Nobelstiftelsens VD som har makten att avgöra detta. Och när Engdal tagit sig före att ta Akademien som gisslan, är det långt ifrån säkert att Heikensten kan låta bli att gå längre i desarmeringen av herr Engdahl. Det är trots allt Nobelpriset i litteratur, och därmed en del av den strålglans Sverige både vill ha och behöver, som står på spel.

En nittonåring kanske inte ska sitta livet ut?