”En av människotillvarons existentiella uppgifter är att söka efter skönhet; om det är sant, då underminerar den allestädes närvarande popmusiken meningen med livet. Faktiskt”. Så skriver skribenten Susanna Birgersson i det senaste numret av Axess. Hon menar, likt den nu framlidne brittiske filosofen Roger Scruton, som enligt Birgersson "förklarat det bättre än något annan", att det är störande med all denna populärmusik vi omges av i samtiden.
Roger Scruton hade inte mycket till övers för modern pop. "Det finns ... en brist på musikaliskt argument - en brist på musikalisk tanke", skriver Scruton i sin essä "Youth Culture's Lament".
Lady Gaga, Oasis, Metallica – alla har de fått en släng av Scrutons slev. Popmusiken är "tom" eftersom man inte kan sjunga den utan instrument, hävdade han. Fansen liknas vid medlemmar av en tribalstam. Musikvideor fyller ingen estetisk funktion, de fungerar bara som "reklam". Dans på klubb tyckte han inte heller om: "Dans har blivit en social och sexuell frigörelse ... till och med - och särskilt när - de dansar utan en partner". Allt detta kokar ner till ren tomhet, eftersom det inte "har något mål".
Vad ska man lyssna på i stället, då? Mot popmusiken ställer Susanna Birgersson det hon kallar ”riktig musik”, alltså klassisk musik, som Beethoven.
Att populärmusik anses vara sämre än klassisk musik, ja rentav farlig och vilseledande för ungdomen, är inget nytt. När jazzen växte fram i New Orleans för 100 år sedan ansågs den vara djävulens skapelse. Rock’n’rollmusiken retade upp föräldragenerationen på 1950-talet. Debatten om gangstarap, som förs i Sverige för tillfället, har redan repeterats i USA för 30 år sedan.
Och kravet på att musik ska vara sann och inte falsk går tillbaka långt i tiden, åtminstone till 1920-talet, vilket författarna Hugh Barker och Yuval Taylor beskriver ingående i den musikhistoriska boken ”Faking it – The quest for authenticity in popular music”.
Diskussionen om populärmusikens undermålighet och eventuella falskhet är alltså gammal. Men det gör inte att Scrutons/Birgerssons argument är bättre.
Huruvida något är populärt bland allmänheten eller inte är inte ett bra kvalitetskriterium. På 1800-talet i Italien betraktades opera knappast som finmusik. Det var i stället pöbelns kultur, eliten lyssnade på kammarmusik. Lyssna på exempelvis Verdi – vad är det om inte smörigt och lättsamt, lite skvalpigt rentav? ”La donna è mobile” – ack, som ett fjun så lätt. Men det är inte sämre för det. Och om ”sofistikerat” är kriteriet borde väl, säg, Radiohead och Björk vara ganska mycket mer ”riktig” musik än Mozart. Popalbumet som koncept, där tio-tolv låtar bildar en helhet med ett tema och en dramaturgi, är dessutom direkt inspirerat av operan.
Visst finns mycket dålig popmusik. Det finns också mycket dålig pasta. Ofta är pastarätter på halvbra restauranger inget att ha – tagliatellen är överkokt och det är för mycket grädde i såsen. Men det gör inte att pasta i sig är oätligt, något man ska undvika. Samma är det med pop. Samma är det med allt.
Visst, det är lätt att känna igen sig i Birgerssons irritation över det ständiga popskvalet på offentliga platser. Men är det popmusikens fel? Trollflöjten genom de skruttiga högtalarna skulle antagligen också vara rätt irriterande att höra när man står i en kilometerlång kö på Åhléns: Pa-pa-pa-pageno! Papageno papageno PAPAGENO!
Som med allt måste man faktiskt lyssna på musiken under rätt förutsättningar för att bilda sig en uppfattning. Som musikproducenten Alexander Bard uttrycket det i en SR-dokumentär om popbandet Pet Shop Boys: ”I clever popmusik är det bara en bråkdel av budskapet som går fram till den breda publiken. Det är det pop handlar om också, att vara så catchy, och så rak, att melodin och hooken kan räcka för att folk ska tycka om låten. Sen kan budskapet smita förbi, om inte annat vara sublimt och hamna i det undermedvetna”.
Och hur var det nu med den där tomheten, som Scruton anser präglar popmusiken och som Birgersson verkar hålla med om? Melodifestivalen är "luff och flams, paljetter och fjädrar, glittriga konfettiregn och dansande strålkastare, meningslösa texter, plastiga melodier och artister berövade allt egensinne", skriver Birgersson. Det stämmer att många bidrag, kanske de flesta, är rätt substanslösa. Men bara för att det är glitter och glam är det inte meningslöst. ABBA, som vann Schlagerfestivalen 1974, var väldigt mycket "paljetter och fjädrar". Det fråntar inte det faktum att Benny Andersson och Björn Ulvaeus är några av de största musikaliska genierna i modern tid. Och den som tycker att det är ytliga poplåtar har nog inte lyssnat ordentligt.
Det största problemet med de av Birgersson upphöjda scrutonianska teorierna om musik är att de är besatta av att det måste finnas ett syfte med musiken, som man på något analytiskt sätt ska argumentera för. Men skulle musik gå att dissekera genom intellektet hade det inte varit någon idé med allting. Musik är konst, inte politik eller filosofi, och den tilltalar en annan del av människans själ.
Varför kan Robyns megahit Dancing on my own få främlingar på en tunnelbaneperrong i New York att stanna upp och vråla: ”I’M IN THE CORNER! WATCHING YOU KISS HER! ÅÅ-ÅÅ-ÅÅH!”?
Därför att alla människor på jorden förstår hur det känns att stå i hörnet. Därför att popmusiken får en att förstå att man inte är ensam. Därför att ibland finns det vackraste i det enklaste. Därför att popmusik betyder något för människor, det är äkta.
Därför att de raka sextondelarna på den där basen, i den där rätt banala ackordföljden som Roger Scruton antagligen skulle fnyst åt och som vilken lägerelds-raggare som helst kan spela på gitarr, är ljudvågor som träffar rakt i hjärtat.
