Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

 Bild: Jonas Lindstedt
Bild: Jonas Lindstedt

Mathias Bred: Politiska mål måste vara realistiska för att få trovärdighet

Föredrar svenska politiker att bli bedömda efter sina ambitioner snarare än efter sina resultat?

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det sägs att den som vill vinna förtroende ska lova lite men uträtta mycket. Eller som det kärnfullt uttrycks på företagsengelska ”underpromise and overdeliver”. Men i svensk politik syns just nu en trend åt det motsatta. Politiker och andra makthavare verkar tro att det räcker med att lova stort.

Ett färskt exempel är förstås vaccineringen mot covid-19. När det stod klart att det fanns ett vaccin började ansvariga tala som om arbetet nu med automatik skulle gå fort. Sverige hade ju lång erfarenhet av att vaccinera.

Vaccinsamordnaren Rickard Bergström menade att alla som ville skulle kunna vara vaccinerade till midsommar (SVT 2/1). När vaccinationerna väl startade visade det sig i praktiken gå trögare. Trots att det funnits gott om tid saknades nationell planering för genomförandet. Regionerna var lämnade åt sig själva. Det saknades system för kontroll och uppföljning. Midsommar verkar ha varit ett orealistiskt mål.

Den svenska situationen kan ställas i kontrast till Tyskland. Där har myndigheterna arbetat med de praktiska förberedelserna för massvaccination sedan pandemin startade. Ändå har de styrande meddelat att den som är under 60 år och frisk inte kan räkna med att bli vaccinerad förrän till senhösten. Sannolikt kommer man tack vare hårt arbete att hinna snabbare, men de tyska politikerna har undvikit att lova för mycket.

Ett annat exempel på ett orealistiskt löfte skymdes av pandemin. 2020 var ju året som Stefan Löfven hade lovat att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet. Den utfästelsen gjorde han på kongressen i Göteborg 2013, men sedan dess har Sveriges placering försämrats och Sverige ligger nu i EU:s sämre tredjedel. Trodde regeringen att det skulle räcka med ord?

Ett mer lokalt exempel finns också. I budgeten för Göteborgs stad 2021 upprepar alliansen målet att få bort stadens samtliga stadsdelar från polisens lista över utsatta och särskilt utsatta områden senast år 2025.

Målet är orealistiskt. Problemen i de särskilt utsatta områdena är komplexa och har vuxit fram under lång tid. Kommunen har inte inflytande över allt som skulle behöva åtgärdas. Ett högt ställt mål hade kunnat vara att få bort ett eller kanske två av områdena från listan. Det hade i sig varit ett Herkulesdåd. I verkligheten kan det till och med bli svårt att förhindra fler bostadsområden från att hamna på listan.

Men varför lovar då politiken återkommande sådant den inte kan leverera? Upplever den att väljarna belönar den som lovar mest? Eller finner man det bekvämt att bli bedömd efter sina ambitioner snarare än efter sina resultat?

Filosofen Karl Popper menade att det var ett av felen med socialismen. Socialister vill att den egna politiken bedöms efter ambitioner och inte efter resultat. Problemet är förstås att när misslyckade femårsplaner avlöser varandra sjunker till slut förtroendet hos människorna. Det misstaget bör inte demokratin upprepa. Våra politiker behöver börja lova mindre och uträtta mer.