Kulturlivets förhållande till politiken påminner inte så sällan om tonåringens förhållande till sina föräldrar.
- Se mig, se mig, ropar den unga.
- Ja, där är du ju, svarar mamma.
Men hon har inte mycket för sin uppmärksamhet och sitt intresse utan möts av ett trumpet och vrångt:
- Vad vill du mig? Låt mig vara i fred.
Kort sagt. Det är ingen sinekur att ha ansvar för svensk kulturpolitik, vilket den nya kulturministern Parisa Liljestrand (M) blev varse strax efter att hon blivit utsedd.
Kulturcheferna tävlade i att leverera den djupaste sucken. Aftonbladets Karin Pettersson kunde redan några timmar efter tillkännagivandet meddela att det blir fyra förlorade år i kulturpolitiken. DN:s Björn Wiman avfärdade Liljestrand med att hon inte är ett oprövat kulturkort utan ”hon är inte ens ett kort”. Liljestrand ska ro en kulturkanon i land, noterade Expressens Victor Malm, men förutskickade att ”skeppet ganska snart börjar ta in vatten”.
Och så vidare. Kulturcheferna tvingades motvilligt medge att det saknas exempel på auktoritär politisering i den nya regeringsförklaringen. Tvärtom talar den tydligt om armlängds avstånd mellan politik och kultur, men vem vet hur det blir med den saken i framtiden? Kommer inte den där kulturkanon att bli ett skalkeskjul för unken nationalism och storsvenskhet?
Undantaget är som så ofta Östgöta Correspondentens självständige Erik Jersenius, som välkomnar en litteraturkanon som första steg och vågar hoppas att Liljestrand ska främja ett friare och starkare kulturliv. I en dyster samling av urdruckna glas är hans åtminstone halvfullt.
Att uttrycka mer än positiva förväntningar vore inte heller rimligt. Det stämmer att Liljestrand saknar kulturpolitisk erfarenhet och regeringsförklaringen gör inga omfattande utfästelser. Fast något mer konstruktivt och kreativt än Reinfeldtregeringens ”portföljmodell” kommer hon med största sannolikhet att hitta på.
För även om man inte vet mycket om Liljestrand och kulturen bortsett från att hon varit lärare och rektor, kan man konstatera att hon är en uppenbart skicklig politiker.
Hon har varit kommunstyrelsens ordförande i Vallentuna sedan 2018 och fick ett fint kvitto från väljarna nu i september. Medan Moderaterna gick kräftgång i riksdagsvalet ökade partiet under Liljestrands ledning sitt stöd i kommunalvalet: upp två och en halv procentenhet lokalt till 32,9 procent, back nationellt till 25,9.
Dysterkvistarna kunde åtminstone ha prövat tanken att Kristerssons val av Liljestrand inte är ett uttryck för likgiltighet utan raka motsatsen: att han avdelat en av partiets dugligaste krafter till kulturen. Ska en kulturminister till exempel ha framgång i de krävande budgetförhandlingar som stundar är det nog viktigare att man begriper sig på politikens logik och det politiska hantverket än att man ofta syns på premiärer.
Rättat kl 15:05. I en tidigare version av texten beskrevs Moderaterna i Vallentunas tillbakagång i riksdagsvalet som ännu större än den verkligen var.
