En stor del av inkomsten försvinner i skatt månad efter månad, år efter år. Detta rättfärdigas bland annat med att samhället ska stödja de som befinner sig i en utsatt situation – och att man själv ska få samhällets stöd om man själv hamnar där. En rimlig ordning. Det finns emellertid en avsevärd skillnad mellan vad som utlovats och de samhällsfunktioner som faktiskt fungerar som de ska i praktiken.
Det råder exempelvis stor brist inom ett antal, för offentligheten, viktiga yrken. Det saknas på många håll i landet lärare, poliser, sjuksköterskor och barnmorskor. Köerna inom vården har växt, i stora delar av landet råder underskott utav vårdplatser och det förekommer att gravida kvinnor måste skickas till Finland för att föda. Samtidigt hinner polisen på vissa håll i landet inte med att utreda anmälningar om våldtäkt – ens mot barn – inom rimlig tid för att det ökande antalet skjutningar upptar resurserna. Därtill har det blivit svårare att få personlig assistans vilket drabbat många funktionshindrade hårt.
Skattebetalarna är inför dessa brister i offentligheten maktlösa. Den som betalat för att få en fungerande välfärd har ingen möjlighet att göra någon reklamation och få pengarna tillbaka. Det enda man kan göra, en gång vart fjärde år, är att gå och rösta.
Ett argument som anförts i debatten är att den som är missnöjd med tillgången till grundläggande välfärdsfunktioner inte bör vilja minska skatten, snarare tvärtom! Och visst vore det skönt om höjd skatt vore lösningen på välfärdens problem. Det skulle kosta, men det skulle kanske vara värt det om det som utlovats i teorin också levereras i praktiken. Verkligheten är däremot mer komplicerad än så.
Människor är styrda av incitament. Med högre skatter kan viljan att jobba mer, ta extrajobb och få ökat ansvar på arbetsplatsen (med förhöjd lön) motverkas. Höjd skatt kan, om den slår alltför hårt, leda till att exempelvis poliser eller sjuksköterskor inte tar extrapass på jobbet. Det är därför höjd skatt inte alltid är svaret på välfärdens problem: Vid en viss punkt kommer skatten, tvärtemot vad många tror, leda till mindre, inte större intäkter.
Sverige ligger i dag på fel sida om den så kallade Lafferkurvan, som visar sambandet mellan skattesatsen och skatteintäkterna. Jacob Lundberg, doktor i nationalekonomi vid Uppsala Universitet, har gjort beräkningar av konsekvenserna av inkomstskatteförändringar; beräkningar som indikerar att hela den statliga inkomstskatten skulle kunna avskaffas utan negativ påverkan på statskassan (Ekonomisk debatt nr 7, 2016).
Vidare så leder inte ekonomiska satsningar alltid till bättre resultat inom statens kärnverksamheter. Givetvis måste sjuksköterskor och poliser ha ordentliga löner och verksamheten ha en grundläggande ekonomisk trygghet.
De senaste åren har lönerna för lärare börjat gå upp och det vore välkommet med högre löner även för poliser och vårdpersonal. Men många av de problem vi ser inom polisen, vården och skolan går, åtminstone delvis, att härleda till andra faktorer än ekonomiska; som arbetsmiljö eller organisationsstruktur. Därför borde politiker ändra fokus; allt handlar inte om pengar och mer satsningar är inte alltid lösningen.
Med detta sagt så skulle det behövas mer pengar till välfärden, inte minst för att höja löner och lättare kunna rekrytera och behålla personal. Men påståendet att skatten skulle behöva höjas för att kunna bekosta detta bygger på premissen att varje skattekrona redan i dag används på ett effektivt sätt. Så är inte fallet. Stora summor slösas bort både på lokal och nationell nivå.
Till exempel kan Gobigas nämnas, som hann kosta kommunägda Göteborgs energi 1,3 miljarder kronor innan man började leta efter en ny ägare. Dessutom gick Energimyndigheten in med 222 miljoner kronor i projektet. Även Nuon-affären, som bidrog till en förlust på 15 miljarder kronor för statliga Vattenfall och därmed slopad utdelning till staten, är ett gott exempel. Året innan Nuon-affären var utdelningen 6,9 miljarder kronor.
Vägen till en bättre välfärd behöver inte gå via höjda skatter. Lösningen är snarare att våra politiker på allvar börjar prioritera det som faktiskt hör till statens kärnuppgifter samt att våra myndigheter blir bättre på att granska och kräva tillbaka felaktigt utbetalda bidrag.
Det är inte orimligt att förargas över att välfärden inte fungerar väl och samtidigt anse att dagens skattenivå är för hög. Vad som däremot är tveksamt är att vilja kasta in mer pengar i ett system som inte fungerar optimalt. Det lär knappast öka den så kallade skattemoralen.
