Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Jonas Ekströmer/TT
Bild: Jonas Ekströmer/TT

Karin Pihl: Politikerna måste börja bry sig om barns trygghet

Det aktiva skolvalet präglas av motstridiga ambitioner. Det är dags att fråga sig vad som är viktigast. En kontinuerlig skolgång torde vara det främsta värdet för barnen.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Skolvalscirkusen i Göteborg fortsätter. När höstterminen drar igång efter sommarlovet får hundratals barn börja i en ny skola som de varken hade som första, andra eller tredje val. Bakgrunden är det nya skolvalssystemet som infördes 2019. I korthet innebär det att alla föräldrar ska välja skola åt sina barn. Man får rangordna ett antal alternativ efter preferens. Det finns inga köer till de kommunala skolorna. I stället sker fördelningen av platser enligt en prioriteringslista. På plats ett kommer nyanlända elever som söker till skolor med få andra nyanlända. På plats två kommer syskonförtur, och på plats tre kommer närhet till skolan från hemmet, som mäts fågelvägen.

Systemet har inte fungerat. Som GP har rapporterat om i en rad artiklar kommer 13 procent av eleverna inte att få plats på något av de alternativ som föräldrarna har valt.

Skolvalskaoset har rört upp en politisk konflikt i staden. Demokraterna, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna vill avskaffa systemet. De borgerliga partierna och S har nu enats om att skjuta upp ett beslut till hösten, vilket gör att de elever som sitter i kläm nu lämnas åt sitt öde. En haverikommission ska presentera en rapport i juni.

Centralt i hela den här soppan är att det aktiva skolvalet präglas av tre olika ambitioner som inte går ihop.

Skolvalet ska främja integration genom att ge nyanlända förtur. Det är ett politiskt mål.

Den andra målsättningen skulle man kunna kalla ”jämlik valfrihet”, alltså att alla ska välja skola, och dessutom göra det ofta. På vissa skolor räknas varje stadium som en egen skolenhet, vilket gör att eleverna måste göra flera val under sin grundskoletid.

Den tredje principen handlar om närhet till skolan, som också finns med som en variabel i skolvalet. Då handlar det om att säkra barnens trygghet genom att låta dem gå i en skola i närmiljön.

Dessa ambitioner strider mot varandra. Att nyanlända får förtur går emot principen om ”jämlik valfrihet”. Och om alla ska välja kommer vissa att dra nitlotten och placeras på en skola de inte önskat. Det går inte ihop med ambitionen om närhet till hemmet.

Politiker är ibland bra på att låtsas som att målkonflikter inte finns. Men det finns inga perfekta system. Någon kommer alltid att bli besviken. Man måste göra avvägningar och ställa sig frågan om vad som är viktigast. Givetvis ska man försöka att säkerställa att så många goda värden som möjligt tillgodoses – men prioriteringar måste alltid göras.

När det gäller barn borde tryggheten väga tungt. Barn är antagligen i större behov av en känsla av stabilitet och förutsägbarhet, än av möjligheten att ständigt göra nya val. Det viktigaste värdet är kontinuerlig skolgång i en miljö där barnet känner sig hemma.

För barn i grundskoleåldern måste närhetsprincipen väga tyngst. Barn bör automatiskt tilldelas den skola som är närmast hemmet efter upptagningsområden. Så är det inte i dag: "Närhetsprincipen innebär inte att ditt barn är garanterad en plats på den skolenheten som ligger närmast", står det tydligt i kommunens regler. Det bör ändras. Om det finns platser över bör dessa kunna erbjudas andra sökande. Framförallt måste systemet gå tillbaka till tidigare normer om att den som gått på lågstadiet i en skola automatiskt garanteras en plats på mellanstadiet.

Det innebär inte att valfriheten helt ska avskaffas. Friskolor har också sina egna antagningsprocesser. Om en elev blir utsatt för mobbing eller vantrivs på en skola måste det vara möjligt att byta. Men att tvingas in i ett valfrihetslotteri vart tredje år främjar inte en trygg skolgång.