Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Mathias Bred: Politikerna leker plattleken med väljarna

Ibland får man känslan av att många politiker försöker att säga så lite de bara kan - med så mångtydiga ord som möjligt.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Känner ni till plattleken? Den beskrivs i Olof Petersson biografi ”Statsvetaren. Jörgen Westerståhl och demokratins århundrade”, SNS förlag 2011. Jörgen Westerståhl var professorn som under tre decennier byggde upp Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Han gick bort vid 90 års ålder år 2006. Hans bana hade till del sin grund i uppväxtmiljön. Hans mamma Sonja var nämligen dotter till Hjalmar Branting.

Det var just Sonja Branting-Westerståhl som var upphovsmannen till Plattleken. Hon hade läst om några britter vars flygplan hade störtat i Burma. Under marschen tillbaka till civilisationen höll dessa modet uppe genom en tävling som gick ut på att hålla långa ordflöden bestående av plattityder ­– innehållslösa fraser. Sonja Branting-Westerståhl tyckte att idén var så rolig att hon introducerade den i sin familj som ett slags sällskapsspel som var särskilt passande för långa promenader.

När man väl har hört talas om plattleken börjar man ana den lite överallt. I vår tid kanske i synnerhet i politiken. Om man till exempel lyssnar på partiledardebatter kan man ibland undra om inte deltagarna samlats innan och kommit överens om att spela ett parti plattlek. Det är som om politikerna tävlar om att avslöja så lite som det går – med så många ord som möjligt.

Åhörarna får till exempel veta att politikerna minsann vill vara tydliga i sina besked. De vill ta ansvar. De står upp för människovärdet. Människor ska ställas före systemen. Jobben ska vara riktiga och reformerna ska finansieras krona för krona. Exemplen är många och ingen sida eller parti är fritt från de tomma fraserna. Saker som låter bra när de sägs, men som egentligen inte ger mycket upplysning.  

För vem är emot människovärdet? Vilket parti vill inte ta ansvar? Varför måste man påtala att ett besked är tydligt om det verkligen är det? Vilka är systemen som står i vägen för människor? Vilka jobb är på låtsas? 

Problemen med de politiska klichéerna är att de ger svaga besked till väljarna och att de därmed försvårar demokratins viktigaste funktion – att utkräva ansvar av makten. För vem har egentligen lovat vad? 

Om vi har tur har plattleken redan börjat ebba ut. I TV-debatterna verkar journalisterna idag vara något bättre på att komma runt PR-språkets intighet. Men vi bör alla bli lite bättre på att reagera när vi hör vackra men innehållslösa fraser. Det kan vara någon som leker plattleken med oss.