För första gången sedan 1990-talet blir svenskarna fattigare. De senaste 30 åren har folk i allmänhet fått en enorm reallöneökning, till stor del tack vare den låga inflationen. Men den senaste tidens prishöjningar på allt från livsmedel till drivmedel gräver plötsligt djupa hål i plånboken.
Leveransproblem i covidpandemins spår och brist på olja och gas får konsekvenser för hela ekonomin. Riksbanken har meddelat att man kommer höja styrräntan gradvis framöver för att försöka pressa tillbaka inflationen, som i vår varit den högsta sedan 1991. Det leder till stigande boräntor för hushållen.
Människor blir direkt påverkade i sin vardag. Mat och energikostnader kan inte väljas bort, så annat får stryka på foten: semesterresor, restaurangbesök, nöjen, sparande.
Det ser ut att vara ett ekonomiskt trendbrott vi bevittnar. Ändå är det märkbart tyst om utvecklingen från politikernas håll. Från regeringens sida hörs beklaganden i stil med att det är tråkigt att ”Putinpriserna” drabbar svenska hushåll. Som om det inte fanns något för finansminister Mikael Damberg att göra.
Det är sant att Putins krig i Ukraina ligger bakom en stor del av de ökade kostnaderna. Europa är beroende av rysk gas och olja. Det påverkar även Sverige. När tillgången stryps ökar kostnaden på energi, vilket påverkar produktionen av allt från mat till kläder. Leveranser blir dyrare. Slutnotan hamnar hos konsumenten.
Därtill kan läggas produktionsproblem i Kina. Den kinesiska staten bekämpar coronaviruset, som om det vore våren 2020 och inte 2022, genom nedstängningar och strikta karantänsregler.
LÄS MER: Festen är över
Men att det till stor del är yttre faktorer som gör att priserna stiger betyder inte att politikerna inte kan göra något åt situationen. Eller åtminstone mildra konsekvenserna av de ekonomiska svårigheterna. Det finns en hel del som regeringen skulle kunna göra för att medborgarna ska få mer i plånboken varje månad som är bättre än höjd a-kassa och höjda garantipensioner, vilket regeringen går till val på.
En sådan sak är riktade skattesänkningar till låginkomsttagare i form av ett jobbskatteavdrag. Något som regeringen förvisso infört inom ramen för januarisamarbetet. Men med tanke på att låginkomsttagare är de som hårdast drabbas av stigande mat- och drivmedelspriser vore ett en riktad skattesänkning till dem med lägst inkomst en rimlig prioritering.
Likaså borde skatten på el sänkas. I vintras – före Rysslands invasion av Ukraina – var elpriserna så höga att regeringen införde ett bidrag till hushåll med höga elkostnader. Det finns ingenting som tyder på att elpriserna kommer att vara lägre den kommande vintern. Snarare tvärtom. En permanent sänkning av skatten på el, som utgör ungefär hälften av elräkningen, skulle underlätta för många hushåll.
En sänkning av skatten på el för företag som i dag inte omfattas av rabatten på elskatten skulle dessutom bidra till att hålla produktionen fortsatt stark, vilket är en bra åtgärd för att hålla tillbaka arbetslösheten.
LÄS MER: Utan diesel får vi ingen mat
Likaså måste den tillfälliga skattesänkningen på bensin och diesel som regeringen infört bli permanent. Fortsätter bränslepriserna gå upp bör det bli aktuellt med ytterligare en sänkning. Det är inte rimligt att Sverige har drivmedelspriser som avviker uppåt jämfört med övriga Europa. Drivmedelspriserna drabbar dessutom bönderna hårt och därmed konsumenterna i matbutiken.
Det kan bli dyrt, men risken är annars att staten ändå måste täcka upp för människors levnadskostnader genom högre bostadsbidrag, bidrag för höga el- och bränslekostnader, höjt barnbidrag, stöd till bönderna och liknande.
Då är det bättre att vara proaktiv. Väl valda skattesänkningar och rätt prioriteringar kan bidra till att minska den ekonomiska stressen för hushåll och företag, och i förlängningen också för staten.
