Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Mathias Bred: Politikerna kan pusta ut

Det är egentligen märkligt att det sista som parterna förhandlade om var det som borde ha varit klart innan man satte sig för att rita kartor. Nämligen vilken makt och vilket ansvar som ska följa med den nya regionindelningen.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Nyheten om att regionfrågan begravs för den här gången kom inte som någon större chock. På slutet var det bara regeringen och Centerpartiet kvar. Tvistefrågan gällde då vilken makt de nya regionerna skulle få. Skulle de vara stuprör för statliga beslut eller skulle de bli till mer självständiga regioner?

Det är egentligen märkligt att det sista som parterna förhandlade om var det som borde ha varit klart innan man satte sig för att rita kartor. Nämligen vilken makt och vilket ansvar som ska följa med den nya regionindelningen. Om de lokala politikerna förlorar inflytande då regionerna blir färre och större kan det kompenseras med storregioner som är mer självständiga mot centralmakten i Stockholm. 

Ur ett västsvenskt perspektiv är det lockande att tänka sig ett lokalt parlament med stort inflytande över till exempel infrastruktur, arbetsmarknadsfrågor och bostadsbyggande. Detta var nog inte vad man önskade sig i Stockholm.

Intressant är att inget parti under förhandlingarnas gång vågat sticka ut hakan och ta tydlig ställning. De politiska partierna har förhandlat men inte opinionsbildat. Man får nästan intrycket av att de mot slutet ville att frågan skulle självdö.

Ordförande för Sveriges kommuner och landsting Lena Micko sa i en kommentar:

”Detta visar på en klyfta mellan den regionala och nationella nivån i flera partier där den nationella nivån fjärmar sig från den lokala och regionala verkligheten”.

Det är en intressant tanke. Regionfrågan visar på någon form av demokratiskt underskott inom partierna. Är det då något som är nytt och som kan förklaras med mer professionella politiker, färre medlemmar och mer makt hos kommunikationsavdelningar? Eller är det så att de politiska partierna alltid haft svårt att hantera frågor som rör mer än vänster-högerskalan?