Det är kris i det svenska rättssystemet. Men det är inte bara polisen som kämpar med underbemanning. Alltför ofta andra delar i rättskedjan bort: domstolsväsendet och anstalterna.
Den annalkande bristen på domare får inte lika mycket utrymme i debatten som krisen inom polisen. Men likväl finns den där. Framförallt saknas domare i de mindre städerna. Och precis som för många andra yrkesgrupper i offentlig sektor hotas domarväsendet av pensionsavgångar. 20 procent av alla domare förväntas gå i pension om några år, enligt fackförbundet Jusek. Resultatet lär bli att ännu fler mål läggs på hög.
Men det är kanske lika bra det. Det är nämligen fullt på svenska anstalter. I ett reportage i Dagens Nyheter (7/10) berättar Stefan Strömberg, tillförordnad generaldirektör på Kriminalvården, hur det ligger till. Många anstalter i landet har mer än 100 procents beläggning. För att trycka in fler personer har man helt enkelt skruvat fast överslafar i befintliga celler. Magnus Östlund, som är anstaltschef på Kumaanstalten, säger att det kan innebära säkerhetsproblem. Av uppenbara skäl finns en risk för social osämja när de intagna lever tätt så inpå varandra, vilket i sin tur kan leda till våldsincidenter.
Läget på häktena är inte lika illa, men även där råder brist på plats. Att ha hundra procent beläggning är sällan bra, och många häkten närmar sig den punkten. Högsäkerhetshäktet i Göteborg har en beläggning på 95,8 procent, enligt DN.
Budgeten för 2020 innehåller resurstillskott till Kriminalvården. Men det kommer för sent. Utbyggnad och renovering tar tid. Samtidigt vill politikerna se straffskärpningar för en rad brott. Det är helt rimligt i många fall, men det måste finnas en genomtänkt strategi hela vägen. Svensk kriminalvård bör ha hög standard. Det gäller inte minst häktena, där misstänkta men inte dömda personer sitter isolerade, inte sällan upp till flera månader.
Ibland undrar man om svenska politiker egentligen har någon respekt för myndigheternas verksamhet. I många fall verkar de tro att förvaltnings-Sverige är en orubblig kraft som aldrig ger vika. Lika solid som landets berggrund antas myndigheterna och kommunernas offentliga verksamhet stå där, redo att hantera alla konsekvenser av politiska beslut. Att prata om värderingar och visioner, som politikerna gör, är enkelt. Men att omsätta detta i praktiken, som myndigheterna gör, är betydligt svårare.
Vi såg det under flyktingkrisen, då anställda på Migrationsverket gick in i väggen en efter en på grund av det höga trycket. Under hösten 2015 arbetade en femtedel av alla anställda på myndigheten mellan sex och tio timmar övertid under en genomsnittlig vecka, enligt Jusek. Och vi ser det i skolan, där fler och fler uppgifter läggs på lärarna, som knappt har tid att andas till följd av all administration och alla planer de måste skriva och följa upp. För att inte tala om socialsekreterarna, som måste hantera återvändande IS-krigare eftersom Sverige inte har någon adekvat lagstiftning på området. Eller ta sjuksköterskorna och läkarna, som även de dränks i administration. Eller bibliotekarierna, som måste vara socialkontor och migrationshandläggare.
Nu ser vi samma problem inom Kriminalvården. Vad konsekvensen blir är inte svår att förutse. Förtroendekurvan för staten lär peka neråt.
