Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Politiken måste ut ur bubblan för att motverka populismen

Trumps seger visar på problem som finns i USA - och i hela Västvärlden.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Hillary Clinton vann valet men Donald Trump presidentämbetet. Clinton fick över 61 miljoner röster, 1,2 miljoner fler än Donald Trump, men Trump kammade hem överlägset flest elektorsröster. Endast vid fyra tillfällen tidigare har det hänt att den som vann "the popular vote" inte också blev president - senast när George W Bush besegrade Al Gore i en rösträknarrysare.

Frågan är vem som var mest överraskad över valresultatet - världen eller Trump själv! Nästan alla opinionsundersökningar, valexperter och politiska kommentatorer spådde en Clintonseger. 

Världen över har intresset varit enormt för den bisarra, tuffa och ibland skrämmande valrörelsen. Men de allra flesta, också jag, var övertygade om att till syvende och sist skulle amerikanerna inte välja en okunnig, hatisk, kvinnofientlig och lynnig kandidat till världens mäktigaste ämbete.

Men så satt vi där framför tv:n förra veckan och såg hur den säkra Clintonsegern förbyttes i ett tydligt nederlag. På onsdagsmorgonen svensk tid framträdde en ovanligt samlad Donald Trump, med hela sin klan, inför jublande anhängare i Trump Tower och en chockad tv-publik världen över. Högerpopulister överallt, inte minst i Europa, jublade också.

I en och en halv vecka har nu samma experter, som tog så grundligt miste, analyserat, diskuterat, vridit och vänt på all statistik och försökt förstå vad som hände. 
Från demokratiskt håll har man uttryckt oro, ibland rent av rädsla, över de kommande fyra åren med den oförutsägbare Trump i Vita Huset. I ett femtontal städer har man demonstrerat med slagordet "Inte min president". 

Många republikaner hävdar att valsegern inte var så oväntad. Följde man sociala medier och såg valmötena med tiotusentals jublande Trumpanhängare så kände man också kraften i "rörelsen", säger de. 

Trump sa i sitt vinnartal att han vill vara en president för alla amerikaner, att han vill förena alla för att göra "Amerika starkt igen". I tv-programmet 60 minutes, i den enda stora intervjun som Trump gett efter valet, mildrade Trump många av sina kampanjlöften (eller hot). Fram tonar en delvis annan Trump men man skall inte ta miste. De hittills utsedda rådgivarna är djupt konservativa och kommer att förflytta politiken enligt många av de löften och hot som Trump uttalat. 

När krutröken nu lagt sig blir det allt tydligare vad som hände. Till att börja med hade inte alla opinionsundersökningar fel. Hillary Clinton fick klart flest röster. 
Hon vann också i många av de delstater där hon förväntades vinna. Men hon förmådde inte mobilisera kvinnor och färgade. Samtidigt lyckades Trump vinna de traditionellt demokratiska, viktiga staterna i mellanvästern, det som också kallats rostbältet på grund av det stora industriberoendet.

Han lyckades övertyga de många som förlorat i inkomst eller mist sina jobb när industrier lagts ner om att han kunde förändra. Han "skulle ge en röst till alla dem som ignorerats av de styrande och nedlåtande eliterna i kusternas städer". Han skulle ge dem mer jobb och pengar!

Det var denna känsla som de flesta bedömare underskattade och som svängde resultatet i landsbygdens och industrins Mellanvästern och som gav Trump segern. Medan det har tillkommit 8,4 miljoner nya jobb för universitetsutbildade så har det bara skapats 80 000 "icke universitetsjobb". Vita lågutbildade befinner sig alltså fortfarande i recession (men det vägdes inte in i undersökningarna).

Samma rörelse har vi sett och ser i Europa. Landsbygd mot städer. Misstro mot styrande eliter, mot politiker, företag och medier - en känsla av att vara föraktade, inte sedda och hörda, oron och rädslan som inte tas på allvar. Och en stark önskan om verklig förändring! Vi såg det i Storbritanniens Brexit och vi ser det i Ungern, Polen och Frankrike. Och i Sverige. 

Sverigedemokraterna är samma andas barn. De har fångat upp de stämningar som många gånger föraktfullt har viftats bort i medier och i politiken. Då har man vänt sig till någon som verkar lyssna och lovar förändring: En Donald Trump, en Marine Le Pen, en Farage, en Orbán - en Jimmy Åkesson. Väljarnas budskap har varit tydligt.

Problemen likaså: Industrijobb som försvinner, en landsbygd som utarmas, stora ekonomiska skillnader mellan stad och land, ekonomisk segregation, välfärd som inte levererar, infrastruktur som förfaller. Globaliseringen och invandringen skylls för de negativa förändringarna i livsvillkor. 

Att vända utvecklingen är mödosamt och förtroende tar tid att återskapa. I grunden handlar det om att försöka åstadkomma en "dubbelriktad kommunikation, empati och förståelse" mellan dem som har makt och dem som i val ger makt. Vi måste våga diskutera problem på riktigt utan att självutnämnda smakdomare uppfostrande talar om vad som är gott och vad som är ont, vad man får tycka och inte.

Symbolhandlingar är viktiga, som när regeringen är beredd att ta bort orimligheter i statsrådspensionerna. Men sist och slutligen handlar det om att göra något åt de verkliga problemen i vården, skolan, omsorgen och infrastrukturen - att med kraft motverka segregation och att ge goda förutsättningar för företag att växa och skapa nya jobb! 
Eliterna måste komma ut ur sin bubbla, som en amerikansk kommentator sa. Och politiken måste visa att den är folkets tjänare, inte dess herre.