Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Anne-Marie Lindgren: Politik och ekonomiska modeller går inte alltid ihop

Politiska beslut måste bygga på den verklighet som alltid är mer komplex än teorierna.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Jag har levt mitt liv bland ekonomer. Och är orubbligt övertygad om att det finns vissa fundamenta man aldrig kommer undan.

Det finns förvisso annat än pengar som är viktigt i livet. Men rätt mycket av det där andra kräver pengar för sitt förverkligande; det finns inga gratisluncher. Vill man åstadkomma något, om än aldrig så önskvärt - en god lunch, välfungerande kollektivtrafik eller humanitär migrationspolitik - så måste man kunna betala för det. Annars fungerar det inte.

Att man inte i kommunalt budgetarbete ska ställa olika grupper mot varandra är en god moralisk princip, men det är ändå vad man måste göra när resurserna är begränsade. Vilket de alltid är. Mer till en grupp betyder mindre till en annan.

Men jag har också utvecklat en allt starkare skepsis mot allt vad ekonomiska beräkningsmodeller heter. För det har gång på gång visat sig att när man grundar politiska beslut på de där modellerna, så blir resultatet något helt annat. Och vanligtvis sämre.

Felet känns systematiskt, högst sannolikt orsakat av en för hög tilltro till effekterna av ekonomiska incitament på människors beteenden.

Givetvis spelar sådana incitament roll, men de är inte ensamma att göra det. Valet att öka sin arbetstid och med det sina inkomster, exempelvis, är en vägning mot vad man då förlorar i tid för andra saker. Föräldrar som frivilligt valt deltid för att få mer tid med barnen lär inte öka sin arbetstid för att skatten sänks; tvärtom får de ju då ut mer pengar för den kortare arbetstid de redan har.

Det är heller inte självklart att det går att reagera på det erbjudna incitamentet.

Den som ofrivilligt arbetar deltid eller går på SMS-jobb kan inte själv bestämma att öka sin arbetstid, även om skatten sänks - det bestämmer arbetsgivaren. Betald övertid råder likaså arbetsgivaren över, och i många höglönejobb existerar inte ens övertidsersättning.

Och som vi tydligt ser i dag, man avskaffar inte långtidsarbetslösheten genom låga ersättningar till de arbetslösa. Den som saknar de kvalifikationer arbetsgivaren efterfrågar får ändå inte jobb, bara ett mycket fattigt liv.

Det finns ekonomer som räknat på effekterna av skattesänkningar med hänsyn till andra faktorer som avgör hur folk reagerar. Föga förvånande visar de mycket lägre effekter på arbetsutbudet än de traditionella modellerna. Däremot stämmer de rätt bra med det som utvärderingar av tidigare skattelättnader visar.

Visst kan man klarlägga teoretiska samband genom att räkna på vilka effekterna skulle bli av en skattesänkning om inte en massa annat var i vägen. Men man ska inte lägga det till grund för politiska beslut. Politiska beslut måste bygga på den verklighet som alltid är mer komplex än teorierna.

Så det är ett problem i dag att så många politiker, och hela partier, envist upprepar ekonomiska recept som grundas på modeller som inte håller för en granskning mot redan gjorda erfarenheter.

För om det nu inte finns några gratisluncher, så finns det på det hela taget inte heller skattesänkningar som betalar sig själva.