Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Micael Björk: Polisens osunda reformkultur

De stora förändringarna inom polisen präglas av ett godtyckligt virrvarr av beslut och icke-beslut, skriver docenten Micael Björk i artikelserien Månadens akademiker.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Under hela året har vi kunnat läsa och höra om missnöjda poliser. Vid sidan om låga löner och ett svårt arbete har det handlat om att organisationen är trasig; personalförsörjningen är kaotisk, ledningssystemet felar och utredningsresultatet ligger på historiskt låga nivåer. Hur hamnade vi här?

Jag menar att det beror på den pågående polisreformen. Resursfrågan spelar in (och allt var inte bättre förr!), men en viktigare förklaring till de aktuella problemen har att göra med den föreställningsvärld som styrt de högsta beslutsfattarna. Jag syftar alltså på reformkulturen. 

Innan denna beskrivs mer i detalj vill jag lyfta fram dess kanske mest dysfunktionella drag: Att poliser under flera års tid har varit tvungna att arbeta med sådant som de inte tror på. 

Exemplen är många. Man kan peka på hur effektiva narkotikarotlar, yttre befälsfunktioner och trafikavdelningar har avvecklats. Eller, omvänt, på lanseringen av erkänt dåliga metoder i personalarbetet, t.ex. gemensamma servicecentra på distans (HR-direkt). Hit hör även osakliga chefsrekryteringar och en tvivelaktig hantering av arbetsrätten. 

Mycket talar för att Polisens kontaktcenter (PKC) gjort att färre brott kan klaras upp, ändå är det tänkt att verksamheten ska expandera. Olika "medborgarlöften" har presenterats, men ingen vet hur dessa ska göra att fler brottsoffer får upprättelse. 

Att det lokala beslutsfattandet skulle bli trassligare av en ökad centralisering förstod de flesta som jobbat i några år. Fast inte polisens reformister, som trappat upp toppstyrningen och därtill konstruerat en hopplös form av stödverksamheter.

Allt detta har poliserna fått verkställa, trots att de inte trott på åtgärderna. Viljan att göra det som känns rätt, som är central för alla yrkesutövare, har hållits tillbaka. Hela tiden har de fått schackra med kunskaper som odlats under lång tid. Självtilltron har stukats och rutiner finns nu mest bara på pappret. 

Dock har Genomförandekommittén för nya Polismyndigheten inte låtit sig hindras av dessa oönskade effekter. Man har skådat i fjärran och fokuserat på den "enhetliga" modellen. Tendensen har förts vidare av Rikspolischefen, som ju brukar hävda att "planen ligger fast", med resultatet att missnöjet sprider sig i alla varianter.

"Strävan efter enhetlighet paralyserar moderna organisationer", sammanfattar en polischef. Likriktningsivrarna missar att merparten av polisarbetet kräver en omfattande frihet på det lokala planet. I själva verket har invändningar baserade på yrkesmässiga bedömningar tagits till intäkt för att kritikerna måste ha fel. Rätt kan bara den ha som följer Normen och siktar mot Målet. Att polisen syftar till att beivra och utreda brott – här och nu – har man liksom glömt bort.

Centralisering, standardisering och framtidsfixering hör reformkulturen till. Därtill kommer en tro på de egna idéernas storhet över hela linjen. Måhända är myten om framsteget försvagad på sina håll, men reformkulturen är besatt av perfektion: Den ideala organisationen kan förverkligas, tillvaron går att lägga till rätta. 

Praktikens kvinnor och män tänker annorlunda. De uppfattar att samhället är en bångstyrig materia. De vill resonera, vända och vrida på saker, se till händelser, situationer och sammanhang. Reformvännerna fattar inte poängen. Varför ska man bry sig om här och nu när man redan vet vad som blir bäst? Andra har kanske gått fel i sina förbättringar, men vi kommer att lyckas – 2017, eller 2018, eller 2019, eller 2020 …

Reformkulturen drivs av en beröringsskräck inför det konkreta, kan man säga. Och när den skräcken för det beprövade och tillräckligt fungerande paras med en byråkratisk ordning av polisens väldiga kaliber, då kan resultatet bara bli på ett sätt. 

Ett godtyckligt virrvarr av beslut och icke-beslut, bland missnöjda, tröttkörda och defensiva statstjänstemän. Vi får en polis där chefer och personal arbetar vidare på den egna järnburen – och straffriheten breder ut sig.

Om jag, till sist, skulle våga mig på en slutsats fick det nog bli: Stop and think!