Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Polismaktens begränsade förmåga att få bukt med gängvåldet har snarast blivit tydligare i och med kraftsamlingen.  Bild: Hanna Franzén/TT
Polismaktens begränsade förmåga att få bukt med gängvåldet har snarast blivit tydligare i och med kraftsamlingen. Bild: Hanna Franzén/TT

Håkan Boström: Polisens kraftsamling blev ett fiasko

Operation Rimfrost var regeringen Löfvens hopp om att få bukt med gängbrottsligheten. Men när operationen nu avslutas har statsmakten inte lyckats tvinga tillbaka det dödliga våldet.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I augusti förra året sköts en kvinnlig läkare till döds på Ribersborg i Malmö. I famnen hade hon sitt två månader gamla barn. Mördaren anses ha varit ute efter att döda barnets far, som hade kopplingar till den gängkriminella miljön.

Under hösten fortsatte oroligheterna i Malmö med skjutningar, mord och bombdåd och i november sköts en 15-årig pojke till döds på en pizzeria i staden. En annan jämngammal pojke skadades svårt vid samma tillfälle.

Den sistnämnda händelsen fick polisen att i mitten av november dra igång ”operation Rimfrost”, en kraftsamling mot gängbrottsligheten. Det innebar förstärkta insatser som först riktade in sig på Sydsverige men senare utvidgades till att även gälla Uppsala, Västmanland och Gävleborg. Tillslag skedde i hela landet. Nu skulle man få bukt med bombdåd, mord och skjutningar. De skulle ”kraftigt reduceras” hette det (AB 13/11).

Något behövde göras. Regeringen var hårt pressad, inte minst sedan statsminister Löfven misslyckats att svara adekvat på frågor i SVT:s Agenda om den eskalerande brottsligheten och dess koppling till den bristande integrationen. Rimfrost blev regeringens livlina. Inrikesminister Mikael Damberg hänvisade upprepade gånger till operationen som det viktigaste verktyget mot gängbrottsligheten (AB 11/2). Redan efter ett par veckor efter att den inletts twittrade justitieminister Morgan Johansson om att insatserna började ge resultat.

Det skulle visa sig vara ett förhastat påstående. Nu, den 15 juni avslutas operationen. Antalet skjutningar och bombdåd har totalt sett inte minskat under perioden. Hittills har 25 personer mist livet i dödsskjutningar medan projektet pågått, vilket snarast är en ökning jämfört med innan insatserna (SVT 1/6). Skjutningar runt om i landet fortsätter rapporteras nästan dagligen. Tar man hänsyn till utvecklingen av det totala dödliga våldet, inklusive knivdåd, ser det faktiskt riktigt illa ut.

Allt är inte nattsvart. Göteborg har överlag en lugnare situation sedan ett par år (utan Rimfrost). Men läget nationellt har inte förbättrats. Tvärtom.

Att gängvåldet kan fortgå när polisen kraftsamlar under ett halvårs tid är ett svaghetstecken hos den svenska staten. Det visar att regeringen står just så handfallen som den föreföll i statsminister Löfvens Agendaintervju i november.

Sedan dess har coronaviruset hunnit ta över dagordningen. Den grova kriminaliteten har delvis hamnat i skymundan. Men det betyder tyvärr inte att den har försvunnit. Med en ekonomisk kris i antågande talar mycket för att läget kommer bli ännu värre framöver.

Det som krävs är motåtgärder av ett helt annat slag. Det handlar faktiskt i hög grad om att skärpa konsekvenserna för den som ger sig in på den brottsliga banan. Signalen från samhällets sida ska vara tydlig. Vuxna som kallblodigt skjuter ned människor på gatan eller placerar ut bomber ska sitta i fängelse. Samma straff bör gälla för den som ger ungdomar order om att utföra dessa dåd. Ungdomsbrottslingar ska inte omedelbart släppas på fri fot, efter att de gripits av polisen. Socialtjänsten ska inte stå tandlös inför föräldrar som inte tar sitt ansvar, och så vidare.

Det läggs redan enorma resurser på sociala insatser, men utan en statsmakt som tydligt markerar vad som gäller fungerar även de mjuka insatserna sämre. Staten måste återvinna sin respekt.