Hittills har mer än en tredjedel av Allsvenskan spelats framför tomma läktare till följd av coronarestriktioner. Detta innebär ett stort intäktsbortfall för fotbollsklubbarna – förra säsongen hade Allsvenskan över 2 miljoner besökare vilket innebar i genomsnitt drygt 9000 besökare per match. Konsekvenserna är dock inte bara ekonomiska: utan publiken förlorar fotbollen en del av sin själ.
Nyligen kunde man läsa om hur polisen lyckats slutföra fler utredningar i och med att fotbollsmatcher spelats utan publik och andra stora evenemang som festivaler ställts in (SVT 12/7).
Jarl Holmström, biträdande polischef i region Syd, förklarar att polisen lyckats fokusera på droghandeln i Malmö när man inte längre behöver bevaka högriskmatcher. Men antalet högriskmatcher är relativt få till antalet och på senare år har våldet minskat på de svenska arenorna – mycket tack vare klubbarnas egna arbete och en god dialog med polisen (Fotbollskanalen 10/6 2015). Trots detta har polisen själva bidragit till försämrad dialog och höjt konfliktläge genom den så kallade villkorstrappan.
Villkorstrappan är polisens strategi för att minska ordningsstörningar – framförallt pyroteknik – på svenska fotbollsläktare. Inför varje match måste tillstånd sökas för det specifika evenemanget och om klubben tidigare haft ordningsstörningar på sina matcher kan polisen i tillståndet ställa upp en rad villkor som måste uppfyllas.
Det finns flera problem med villkorstrappan: dels definitionen av vad som utgör en ordningsstörning, dels villkoren som ställs upp från polisens sida när ordningsstörningar har skett.
Det bör betonas att våld och stök inte är ett utbrett problem på de svenska fotbollsarenorna. Under alla fjolårets allsvenska matcher som spelades i Stockholm greps totalt 8 personer inne på en arena och 250 personer omhändertogs inne på eller utanför arenan (Expressen 21/11 2019). En låg siffra i proportion till att dessa matcher hade närmare 900 000 besökare totalt. Siffror över antalet gripna och avvisade ger inte en fullständig bild, men fotbollsmiljön är knappast stökigare än andra miljöer där många människor samlas.
Polisens åtgärder för att minska pyrotekniken har varit oproportionerliga, oförutsägbara och i vissa fall även integritetskränkande. Till exempel förbjöds så kallade overhead-flaggor bland annat på GIF Sundsvalls hemmamatcher förra året, med hot om att åtgärden kunde bli aktuell i hela landet (Fotbollskanalen 18/4 2019). Overhead-flaggor är stora flaggor som används av supportrar i läktararrangemang; flaggorna bildar oftast motiv som föreställer symboler för klubben. Polisen motiverade förbudet med att personer som tänder bengaler kan gömma sig bakom flaggorna.
En annan tveksam åtgärd var krav om mer intim visitering, där publikvärdar instruerades att ta besökare på skreven och brösten. Därtill har publikreducering på ståplatsläktare varit aktuellt vid ett flertal tillfällen och ytterst hägrar hot om helt tomma läktare. Att polisen kunnat utreda fler brott under epidemin är givetvis bra, men att myndigheten genom en ny konfrontativ strategi valde att bryta de senaste årens positiva trend på svenska fotbollsarenor var rent resursslöseri.
Polisens tillämpning av villkorstrappan borde oroa även den som helt saknar intresse för fotboll och supporterkultur. Dels för att det handlar om kollektiv bestraffning av proportioner som inte bör accepteras varken på fotbollsarenor eller i andra sammanhang, men också för att det är en tveksam prioritering av polisresurser. Bengaler är förvisso förbjudna, men det handlar om ett brott utan offer och där straffet oftast landar på böter. Med bättre prioriteringar kan polismyndigheten fortsätta lösa fler brott även när publik åter tillåts på fotbollsmatcher.
