Man kan på riktigt tala om systemkollaps nu när bilden av att polisen inte längre kan utföra sitt arbete etableras. Av en enkätundersökning som SR Ekot gjort framgår att var tredje svensk kommun valt att anlita privata säkerhetsbolag för att skapa trygghet på offentliga platser (6/10). Flera kommuner uppger att just minskad polisnärvaro är skälet.
Staten ska garantera medborgarnas trygghet. Att kommunerna tvingas betala extra för åtgärder som borde ingå i polisens kärnuppdrag är i sig häpnadsväckande. Än allvarligare är att medborgarna i ett välfärdsland, med ett av världens högsta skattetryck, inte längre kan sätta sin tilltro till att staten efterlever sin del av samhällskontraktet. Hur påverkas skattemoralen när medborgarna inser att de förväntas betala allt mer till en konstruktion som ger allt mindre tillbaka?
Lars Tonneman, chef för polisens förvaltningsrätt, vill i inslaget i SR inte kommentera om utvecklingen i kommunerna beror på minskad polisnärvaro. Däremot konstaterar han att uppgifter som kräver ingripande av uniformerad polis har ökat (6/10). Till detta ska tilläggas att polisen, trots anslag på flera miljarder, uppvisar den lägsta brottsuppklarningen på 16 år. I fjol klarade polisen bara upp 14 procent av brotten, vilket ska jämföras med 18 procent för fem år sedan (DN 30/8). Nedgången syns i alla polisregioner och spänner över alla brottskategorier.
Politiker nationellt liksom lokalt vill numera allt oftare göra gällande att det går väldigt bra för Sverige. Det är en sanning med modifikation; det går bra för vissa, i vissa delar av Sverige. För andra går det sämre. Utan trygghet, lag och ordning på våra gator och torg kommer segregationen att fortsätta och polariseringen i samhället att öka. Polisens kris är samhällets kris.
