Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Hur blev Janusz Korwin-Mikke representativ för högern i Europaparlamentet? Bild: Christian Lutz

Polariseringens pris

LO:s valfilm där en perifer extremist utmålas som representant för europapolitikens breda höger är ett tecken i tiden. Att höja konfliktnivån i politiken är ett väl beprövat grepp som aldrig slutar väl.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Hur skulle de egentligen beskrivas, östeuropéerna som hade försvarat sina länder mot det nazistiska anfallskriget, och besegrats. När de sovjetiska trupperna några år senare rullade in var det upp till kommunisterna att avgöra vem som var fiende eller vän. Imperialist och kollaboratör hörde till de snällare epiteten. Fascist om det handlade om en riktigt besvärlig person.

Det var inte en tid för nyanser i Europa. Det kanske det aldrig har varit, alltid ska det väljas sida. Är det inte sekellånga krig mellan katoliker och protestanter så är det två block bestyckade till tänderna med kärnvapen nog för att förvandla kontinenten till en stenöken.

Nu är det återigen dags att välja sida, och ve den, som likt kristdemokraternas toppnamn, Sara Skyttedal vägrar välja rätt.

LO har gått ut hårt i sin valkampanj med vad valet handlar om. I en reklamfilm skrämmer facket med det famösa klippet där den polske politikern Janusz Korwin-Mikke teoretiserar kring kvinnor på arbetsmarknaden och varför de ska ha lägre löner. Denne Korwin-Mikke får symbolisera högern i europeisk politik i kontrast till det goda, sociala och socialdemokratiska Europaalternativet.

Korwin-Mikke har ingen vidrört med tång på väldigt länge, varken i Polen eller i Europaparlamentet. Och det av goda skäl. Han gör sig bättre i tredje rangens polska debattprogram sent på kvällen där han befinner sig i gränslandet mellan lyteskomik och kreativa tolkningar av 1800-talsfilosofer. Trots detta blir, Korwin-Mikke, denna ytterligheternas ytterlighet som inte längre har någon stol i parlamentet, ”Högern” i LO:s valfilm.

LO:s tilltag är en liten påminnelse om hur svensk politik färgläggs nuförtiden. Är du med Korwin-Mikke (och högern) eller för de goda? Målet är att skapa skarpa konflikter – ”vi mot dem”. Den där konflikten, som i andra sammanhang anses vara så förkastlig. För ingen ska väl ändå definieras ut ur ”vi-et”? Förutom de onda då, och låt oss gärna inkludera fler i den kategorin, det blir så mycket enklare att förstå politiken då.

Låt oss glömma Korwin-Mikke och röra oss ut till den ännu rätt lättrörliga massan av ”elitkritiska” partier som ställer upp i Europavalet. De har, likt Miljöpartiet, Vänsterpartiet och nu senast Sverigedemokraterna insett att det inte går att säga nej till allt Europeiska unionen gör. Av det enkla skälet att EU, med rätta, uppskattas och omfamnas av de flesta européer.

De som påstås hata Europa har ändrat strategi. Från att motsätta sig EU-samarbetet som sådant till att i stället framlägga en alternativ union renons på vissa av de mindre populära överstatliga systemen och med mer tyngd lagd på de, enligt belackarna, mer välfungerande.

Hatar de fortfarande Europa då? Eller bara det politiska system som trots miljarder euro nedplöjda i informationskampanjer ännu inte övertygat en majoritet av européerna om förträffligheten i en ”ever closer union”?

Det är enklare att proklamera att freden i Europa är hotad än att ett nytt kemikaliedirektiv behövs eller en välbehövlig paneuropeisk uppstyrning av antibiotikaanvändningen (det är bråttom!). Kanske blir det därför mer lockande att reducera europadebatten till en fråga om för och emot.

Vilka var det som klämdes i Östeuropa när det skulle väljas sida under efterkrigstiden? Främst Liberaler, bondeförbundare och socialdemokrater. Deras milda och kompromissfyllda lunk var inte önskvärd när skarpa linjer skulle dras genom sanden. De ställde inte upp på sin tids skarpa konflikter. De fattade kanske inte vilken ondska som väntade på andra sidan järnridån i Västeuropa?

Lärdomen av detta är enkel: Ställer du allt på sin spets, proklamerar att ödesvalets timme är kommen och att det nu är allt eller inget som gäller, så får du också skörda frukterna av den politiska miljöskifte som blir resultatet av ett sådant språk.

Det fungerar utmärkt om motståndaren nu råkar vara en närmast parodisk Korwin-Mikke men knappast gentemot de betydligt mer förslagna ”europahatare” som ställer upp i vårens val.