Du är inte klok, tänker jag och drar samtidigt upp båda benen under mig. Men den natten är allt möjligt. För några ögonblick hålls jag uppe av friktionen i den tätt sammanpackade folkmassan uppe på Berlinmuren framför Brandenburger Tor. Nedanför mig, på västsidan, går en medelålders man lös på muren med en stor brandyxa. Runt omkring honom och så långt jag kan se pågår århundradets karneval – champagne, öl, korv, fyrverkerier. Muren har varit öppen ett knappt dygn. Berlin firar befrielsen, dansar och dricker, jublar och gråter.
Glädje? Lycka? Eufori? Det finns inte ord starka nog för det jag såg, hörde och upplevde den natten. Ibland tror jag inte mina minnen.
Demokratiska genombrott kan te sig plötsliga. Berlinmurens fall överraskade en hel värld. Dagen före var det otänkbart. Dagen efter försökte alla förstå att det omöjliga hade hänt. Men det plötsliga har nästan alltid en förhistoria, en mognadsprocess. En smula drastiskt kan man säga att murens fall inleddes med att den byggdes.
Vid krigsslutet 1945 delades det besegrade Tyskland upp i fyra ockupationszoner. 1949 slogs den brittiska, amerikanska och franska zonen samman till Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland). Sovjetunionen svarade med att grunda Tyska Demokratiska Republiken (Östtyskland). Amerikansk Marshallhjälp, demokrati och marknadsekonomi satte snabbt Västtyskland på fötter. 50-talet i väst präglades av det tyska ekonomiska undret. Moskva tillät inte Östtyskland att ta emot amerikansk hjälp. I stället infördes planekonomi och kommunistisk diktatur. 50-talet i öst präglades av fattigdom och utvandring till Västtyskland. 1953 slog sovjetiska stridsvagnar ner ett arbetaruppror i Östberlin.
Men gränsen genom Berlin var länge öppen. Östtyskland förblödde när utbildade, unga medborgare packade sina väskor och promenerade över till väst. Den 13 augusti 1961 täpptes detta sista hål i järnridån till när den desperata östtyska regimen började bygga Berlinmuren för att barrikadera sitt nederlag. Ekonomin stabiliserades under några år, men långsiktigt fortsatte kräftgången. Vid den tyska återföreningen den tredje oktober 1990 övertog Europas ledande industrination ett förfallet konkursbo.
Att Östtyskland överlevde i 40 år berodde på Sovjetunionen. När hotet om ryska stridsvagnar försvann föll östblocksstaterna en efter en – som dominobrickor. Ungern öppnade sin gräns mot väst och släppte förbi flyende östtyskar. I Leipzig skanderade tusentals demonstranter det oerhörda: "Wir sind ein Volk!"
Den nionde november 1989 sammanträdde den östtyska politbyrån. Diktaturen försökte vinna tid och beslöt lätta på utresereglerna. På kvällen höll politbyråns talesperson Günther Schabowski presskonferens och meddelade att reseförbudet skulle hävas. När då, frågade en journalist? Schabowski bläddrade i sina papper, fann inget och svarade:
– Såvitt jag förstår omedelbart.
Det var ett missförstånd, men nyheten spred sig blixtsnabbt över Östberlin, gränsvakterna vid Bornholmer Strasse kan inte stå emot anstormningen, gränsövergången öppnas, jublande östberlinare väller in i Västberlin. Det otroliga har inträffat.
Berlinmurens fall var ett demokratiskt genombrott som förändrade Europa i grunden. I dag domineras Europas politik av en östtysk kvinna, Tysklands förbundskansler Angela Merkel, och eurons kris är på allas läppar. Euron var Frankrikes pris för att säga ja till tysk återförening. Ett större Tyskland med en starkare D-mark skulle inte få dominera Europa. Jag tror det var långsiktigt klokt och jämfört med kalla krigets ständiga kärnvapenhot och enorma militärutgifter är eurons problem klart att föredra.
Uppe på Berlinmuren, natten då ingenting tycktes omöjligt, släpper jag ner benen, finner fotfäste och vrider mig sakta runt, försiktigt för att inte knuffa någon över kanten. Nedanför mig, på östsidan, står led efter led av gränssoldater för fot gevär i iskallt strålkastarljus. Bakom dem, så långt jag kan se, ligger Östberlin öde. Inte en människa, inte en bil syns i mörkret. Politbyrån har inte längre något folk.
Konstigt nog minns jag det som alldeles tyst. Det kan det inte ha varit. Bakom mig dånade Pink Floyds The Wall över extatiskt firande människomassor.
