En av mina tidigaste förebilder inom arbetarrörelsen i Göteborg har gått ur tiden. Peter Ohlsson hette han och det är såklart en oerhörd förlust för hans nära och kära. Men det är också en stor förlust för arbetarrörelsen i Göteborg. Peter blev bara 66 år och gick bort i förtid på grund av en olyckshändelse. Han jobbade fortfarande på ABF, alltså Arbetarnas Bildningsförbund, och det är typiskt Peter att han på något vis dog som han levt och verkat. Mitt i steget.
Peter representerar den folkrörelse som oavsett färg på regeringen, värdegrunder, policys och annan teoretisk ideologiproduktion varje dag satte en ära i att bedriva folkbildning i verkligheten. En folkbildare med både magkänsla och markkontakt. Inte alltid helt politiskt korrekt kanske men med ett enormt patos för att få den enskilda människan att våga drömma om att hon kunde bli större än vad hon trodde hon var. Jag är en av dem.
Första gången vi möttes var ingen av oss helt nykter. Säkert olämpligt men vi hade väldigt kul. Det var på ett läger ute på Lilla Brattön, SKF:s arbetares ö. Vi som var där hade nyss gått FUS, alltså Facklig Ungdomsskola, och nu skulle vi samlas till seminarier, diskussioner, musikuppträdanden och allmänt kul under en helg. Min minnesbild är att där och då Kristi Flygarhelgen 1986 gick jag med i arbetarrörelsen. Det var som att komma hem.
Vi var unga och oerfarna. Dessutom kände vi oss imponerade av och ganska blyga inför de äldre i handledarlaget. Peter var en av dem. Jag hade ännu inte engagerat mig vare sig fackligt eller politiskt. Men Peter och de andra ledarna såg något i oss. De lyssnade på våra tafatta funderingar och på vår säkert inte så välformulerade kritik av politiken. Men framför allt visade de oss respekt och bjöd in oss i deras gemenskap. Kamratlighet i ögonhöjd.
Peter skulle med tiden engagera sig starkt i något som döptes till Rockslaget på sant göteborgskt manér. Det var deltävlingar med ett antal rockband i olika stadsdelar som varje gång avrundades med final på Lisebergs stora scen. Detta inbegrep tusentals musikälskande ungdomar under ungefär ett tiotal år med början omkring 1990. Det går inte att värdera tillräckligt i efterhand. Men för många av dem blev detta livsavgörande.
I en tid där min arbetarrörelse ibland går vilse och inte verkar kunna kanalisera den dådkraft ungdomen besitter är det Peters handlingskraft jag saknar. Folkrörelsen är alltid bäst i praktiken, när det blir verkstad. När man fastnar i identitetspolitik, teoretisk plakatpolitik och allmän ängslighet blir vi dåliga. Varje gång Peter föreslog aktiviteter uppmanade han oss till praktiskt arbete. Han brukade alltid avsluta med uppmaningen: ”Kör så det ryker!”
Och är det något jag önskar vi kunde ta fasta på från Peter i framtiden så är det att våga lita på att magkänslan räcker långt så länge markkontakten med arbetarklassen är intakt. Då behöver man inte vara ängslig för att göra fel, då är det ok att drömma galet stort. För att travestera Joe Hill: sörj inte kamrater, kör så det ryker!
