Vi satt och talade om Göteborg en god vän och jag:
– Jag har alltid trott att jag verkligen gillade Göteborg, sa vännen som bott hela sitt liv i vår stad.
– Men nu är jag inte så säker längre. Fick jag välja så blev det nog Stockholm, sa hen.
– Hur kan du? Du kan inte mena allvar? Jag som trodde du var en omdömesgill människa, löd mitt reflexmässiga svar.
Men min vän menade allvar.
– Vädret är uselt. Dödsskjutningar och våld har blivit vardagsmat. Jag känner mig otrygg. De skall gräva upp stan, oklart varför, vilket gör att alla är i luven på varandra. Man talar om att hamnen är så fin, jag tycker att den är ful och alla projekten verkar mest bli prat. Innerstan är inte vacker, Avenyn misshandlas och ingen tar ansvar. Alla bråkar om allt. Det är helt enkelt ingen skön stämning längre. Det är riktigt hemskt och ledsamt att upptäcka, att behöva erkänna, att jag i själva verket inte tycker om Göteborg längre, meddelade den besvikna göteborgaren.
När jag tänkte efter var jag tvungen att erkänna att min vän inte var helt snett ute, även om jag själv inte kommer till samma slutsats eller känsla.Jag har hört tongångarna förr, lite för ofta för att inte ta notis om dem.Kärleken till och känslan för vår stad är inte självklar. Om många tappar tron på Göteborg, börjar tvivla och känna olust så är vi på ett sluttande plan.
Jag är övertygad om att vi är väldigt många som tycker att Göteborg är en stad värd att stå upp för och att det finns mycket gott att värna. Men vi måste också kraftsamla mot det som går fel väg.
På många sätt går det bra för Göteborg och Västsverige. Industrikonjunkturen är god. Västsvenska Handelskammaren rapporterade nyligen att antalet varsel och konkurser är det lägsta på 15 år och företagen är optimistiska. Särskilt bra går det för fordonsindustrin och de båda Volvobolagen. Volvo Cars går mot ett rekordår.
– Lägger man till allt som skall byggas i främst Göteborg så är Västsverige en av Europas hetaste regioner just nu, sa Handelskammarens vd Johan Trouvé.
Besöksnäringen har haft en fin sommar, med många konserter, mässor, turneringar, festivaler och kalas. Inflyttningen till Göteborg är stor, många söker sig hit för att arbeta eller för att studera. Det ställer stora krav på bostadsbyggande och kommunikationer, vilket i sin tur kan generera arbetstillfällen.
Så ekonomiskt sett har vi inte mycket att klaga på. Men går vi till vård, skola och omsorg ser det inte lika ljust ut. Där finns påtagliga brister, visserligen inte typiska för Göteborg.
Men det kanske allvarligaste problemet är gängvåldet i förorterna och segregationen. Det är skamfläckar för vår stad. Oskyldiga skadas och dör. I delar av vår stad råder inte det civiliserade rättssamhällets principer. Rädslan och utanförskapet växer.
"Segregation, kriminalitet och dåliga skolresultat är bara några av skälen till att stadsdelen (Biskopsgården) beskrivs som ett av Sveriges mest utsatta områden", skrev GP i en av artiklarna i den pågående artikelserien #Nu är det nog. Av femton områden i Sverige som klassas som särskilt utsatta ligger sex i Göteborg.
Det är framför allt tragiskt för dem som drabbas på olika sätt och ett underkännande av hur staden hittills hanterat integration och segregation. Men det är också allvarligt för bilden av Göteborg - vår egen och andras bild.Det är självklart att den som skall besöka eller flytta till en annan stad inte väljer en som uppfattas som starkt segregerad och otrygg. Och kan vi inte fortsätta att locka ny kompetent arbetskraft till Göteborg blir det ett hot mot välfärdsutvecklingen och vi riskerar att få mindre resurser till att motverka segregationen.
Det behövs således en verklig kraftsamling för att göra Göteborg till en god stad att leva i för alla. Det behövs en polisiär kraftsamling, en utbildningsmässig mobilisering och stora satsningar på att få människor i arbete.
Läget är inte hopplöst. Det finns rader av exempel runt om i världen på att utvecklingen går att vända. Lika illa som det är för bilden av Göteborg med den rådande situationen, lika bra skulle det bli om vi lyckades vända till det bättre.
Det behövs engagemang inte bara från samhället utan från oss alla - och göteborgarna är engagerade. Det visar gensvaret på GP:s artikelserie.Min vän, den modstulne göteborgaren, hade inte tappat tron på Göteborg enbart på grund av våld, kriminalitet och otrygghet men det var måhända "en sten för mycket på bördan".
I grunden handlar det nog om behovet av att känna en gemensam positiv rörelse och stolthet över det som händer. Att Göteborg förmår ta tillvara på och utveckla det som gjort staden till en Sveriges mest populära städer och med kraft kan motverka det som håller på att gå snett.
Det behövs stadsutvecklingsprojekt som visar på framtidstro. Det behövs ett modigt och tydligt ledarskap som förmår kommunicera öppet och prestigelöst med göteborgarna. Det är förvisso inte lätt i en tid av oförsonliga hatstormar och destruktivt felfinneri.
I det har vi alla ett ansvar - inte att avstå från diskussioner och meningsskiljaktigheter men att visa respekt och tro även meningsmotståndare om gott. Och att söka samförstånd och visa vänlig öppenhet - det som så länge var en göteborgsk paradgren!
