Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

FRAMTIDEN. Vem har råd att gå miste om framtidens Beatles?

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Peter Hjörne: Vad bryr jag mig om framtiden?

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Groucho Marx, mästaren i one-liners sade: ”Vad bryr jag mig om framtiden – vad har den gjort för mig”. Sanningen är kanske att de allra flesta av oss bryr oss alldeles för mycket om framtiden och för lite om nuet. Uttrycket Carpe Diem, fånga dagen, har därför nästan slitits ut av livsstilsinstruktörer och allehanda levnadsprofeter. Carpe Diem, som formulerades av den romerske poeten Horatius hade en fortsättning ”Fånga dagen, lita ej på morgondagen”. Den är opålitlig, oförutsägbar och överraskande. Den gnistrar av hopp om en bättre tillvaro för optimisten och är en skräckinjagande dystopi för pessimisten. Minst två saker är emellertid säkra om framtiden: Dels att vi har fel om den, dels att mycket kommer att hända. Som astronomen och författaren Peter Nilsson sa: ”De flesta som levat är döda. Å andra sidan skall de flesta födas och det mesta hända.” 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I min bokhylla har jag en väl tummad favoritbok – ”The Experts speak” – nära 400 sidor av felaktiga förutsägelser. Boken har några år på nacken så den hade med största sannolikhet varit dubbel så tjock i dag. Där finns kända pärlor som ”Jag tror att det finns en världsmarknad på ungefär fem datorer”, som tillskrivs Thomas J Watson, IBM:s ordförande, 1943. Eller den amerikanske presidenten Herbert Hover, som i juni 1930 sa till en delegation som begärde insatser från staten för att få fart på ekonomin: ”Mina herrar, ni har kommit 60 dagar för sent. Depressionen är över.” En annan favorit är Richard Nixons uttalande: ”Jag skulle ha blivit en bra påve!”  

Vissa bedömningar kostade en slant, som när skivbolagsdirektören tackade nej till att engagera The Beatles med orden: ”Vi gillar inte deras sound. Grupper med gitarrer är på väg ut.” 

Eller vad sägs om Jacob Freud som sågade sin åttaårige son Siegmund med orden: ”Det kommer aldrig att bli något av pojken.” 

I The Economists tidskrift Världen 2015 som utgavs inför året behandlas en rad frågor, världsdel för världsdel. I en liten artikel om ”Bryssels att göra-lista” nämns den stora flyktingkrisen endast med: ”Söderut innebär problemen i Nordafrika och Mellanöstern att strömmen av flyktingar som försöker korsa Medelhavet för att komma till Europa inte minskar”. Det säger åtskilligt om svårigheterna att förutspå skeenden men också om flyktingkrisens våldsamma utveckling. 

Man kan häpna och förfasa sig över andras oförmåga att spå men den som inte själv misstagit sig om framtiden har med största sannolikhet inte tänkt bortom nästa dag.

Hur som helst är det uppfriskande med framtidsvisioner och förutsägelser – och viktigt. Man kan lämna dagens vedermödor och praktikaliteternas bojor, ge sig ut i det okända och det önskade – undvika farorna eftersom man ser dem tydligt. Framtidsvisioner tvingar oss också att ta avstamp i det som är i dag, fundera på vad vi tycker är bra och dåligt och på vad vi vill förändra. Att vilja något som är bättre än nu, formulera det, bilda opinion, vinna gehör och genomföra. Ibland kallas det för politik. Men det som kallas politik innehåller tyvärr inte alltid de elementen även om jag tror att de flesta av våra politiker en gång gav sig in i politiken för att de ville något bättre.

Den politiska debatten och det offentliga samtalet det senaste året har emellertid inte präglats av framtidsvisioner, långsiktighet, helhetsgrepp eller djärva idéer, utan snarare av detaljer, procentsatser och ”lappande och lagande av befintliga system”, som Alice Teodorescu skrev i en krönika när hon presenterade ledarredaktionens satsning #Sverige2050. Akademiker, företagare och företrädare för näringsliv och organisationer har bjudits in att i en serie artiklar ge sin syn på ”nutiden men också formulera visioner för framtiden”. 

Sverige behöver framtidsberättelser som förmår inspirera och fånga människor. Då räcker inte för eller emot jobbskatteavdrag, Rut och Rot och inte någon eller några ynka procent i statsbudgetens olika utgiftsområden. De frågorna är förvisso viktiga men det är inte nog. Jag tror att de allra flesta vill vara med om en gemensam resa, inte bara en individuell. Och jag tror att vi vill se visioner och diskussioner om vilket Sverige vi tillsammans skall bygga. Sverige startar förvisso från en avundsvärd position men utmaningarna är många och stora: Hur vänder vi utvecklingen i skolan, vården och omsorgen, som alla verkar gå fel väg. Vad skall vi göra för att ta emot och integrera alla dem som söker sin tillflykt till Sverige undan krig och terror? Hur skall vi försvara vårt lands integritet mot inre och yttre hot? Hur bidrar vi till en bättre miljö? Hur skall vi se till att alla får samma chanser? Hur behåller vi vår konkurrenskraft och skapar nya jobb? 

Det skall bli spännande att följa artikelserien och ta del av framtidsvisionerna! 

PS. Det tillhör förvisso inte vanligheterna att man har anledning att gratulera en GP-medarbetare till Nobelpriset i litteratur. Men i torsdags tillkännagav Svenska Akademiens nya ständiga sekreterare Sara Danius att världens finaste litteraturpris går till Svetlana Aleksijevitj, som medarbetat på GP:s kultursida i nära tio år med hundratalet artiklar. På GP är vi givetvis oerhört stolta och glada!