Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Peter Hjörne: Tillkännage ett nyval!

Det varken bra för vårt land eller politikens anseende med en regering som inte kan driva sin egen politik och som åker på ständiga bakslag i riksdagen.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

De som försökt vet hur jobbigt det är att bara stå med armarna utsträckta en längre tid. Stefan Löfven har stått med sin hand utsträckt till allianspartierna i ett år. Man kan inte annat än att beundra hans uthållighet. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det har emellertid inte hjälpt. De borgerliga tar inte den utsträckta handen och kanske börjar statsministern, trots allt, bli trött i armen:

"Det duger inte att hålla på med spelet i rikspolitiken. Antingen sätter vi oss i var sitt hörn eller så sätter vi oss ihop och försöker göra någonting. Sverige kan ju inte leva med tillkännagivanden i fyra år, det är inte det som driver oss framåt", sa Stefan Löfven.

Sådana förhandlingar och samtal avvisas av moderaternas ledare Anna Kinberg Batra: "Jag ser inte varför det skulle vara aktuellt att lägga sämre förslag och utgöra stödparti till en svag regering", säger hon. 

Oppositionen gör nämligen vad en opposition skall göra: den opponerar. Det har den bland annat gjort genom att en riksdagsmajoritet beslutat om rekordmånga så kallade tillkännagivanden, närmre bestämt 42 stycken, enligt en kartläggning i Dagens Nyheter. Tillkännagivanden är ett slags "uppmaning till regeringen att agera på ett visst sätt i en viss fråga." Alltså: regeringen får inte igenom sin egen politik utan tvingas acceptera oppositionens linje eller mötas av missförtroendeförklaringar.

Att Stefan Löfven skulle utlysa ett nyval för att klara ut det politiska dödläget är emellertid föga sannolikt just nu. GP:s senaste Sifobarometers siffror var dyster läsning för socialdemokratin och regeringen - egentligen för alla utom Sverigedemokraterna. Medan de "etablerade" partierna träter växer sig Jimmie Åkessons parti allt starkare, inte bara i väljaropinionen, utan också i riksdagen. Det är nämligen med Sverigedemokraternas stöd som allianspartierna gjort de 42 tillkännagivandena.

Vi har således en rödgrön regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet på taburetterna som söker stöd hos Vänsterpartiet och som fått halvfri lejd för sina budgetar genom Decemberöverenskommelsen med allianspartierna. Både på grund av det parlamentariska läget och på grund av samarbetet med Miljöpartiet och Vänstern tvingas alltså Stefan Löfven och socialdemokraterna att regera med andras politik - att hanka sig fram. Men hanka sig fram duger inte om vi i Sverige vill befästa vår position som konkurrenskraftig, innovativ och ekonomiskt stark nation. 

Det är inte utan att man sneglar lite avundsjukt på Storbritannien, där de konservativas David Cameron kammade hem en överraskande stor seger och nu bildar regering ensam. Det brittiska systemet med valkretsar där "vinnaren tar allt" ger möjligheter till starka regeringar och tydliga vägval. Britterna valde att ge Cameron ett starkt mandat att fortsätta att städa upp efter Labours ekonomiska röra. 

De konservativas budskap var rättframt och enkelt: Ekonomisk kompetens, en långsiktig ekonomisk plan, omförhandlingar av Storbritanniens EU-avtal och en ambition att "föra landet samman". Inte alldeles olikt Alliansens (bortsett från EU-frågan) budskap inför valet 2014 men med en stor skillnad: David Cameron visade med stor tydlighet och passion att han ville ha jobbet som premiärminister. Fredrik Reinfeldt däremot verkade inte riktigt hungrig efter två mandatperioder. Alliansen lyckades inte heller pumpa in ny energi i sin politiska linje eller visa vad som skulle bli fortsättningen och korrigeringarna på den dittills framgångsrika politiken. Kanske saknade Alliansen också en riktigt skicklig valstrateg. David Cameron kallade in den tuffe och skicklige australiensaren Lynton som såg till att Torykampanjen var disciplinerad och höll fast vid sitt budskap.

Tillbaka till vårt eget folkhem. Några förhållanden har utkristalliserats.

För det första att Sverigedemokraterna må vara isolerade vad gäller statsbudgeten men de påverkar i hög grad det politiska livet. Är man tredje största parti i väljaropinionen, tre gånger så stort som Folkpartiet och större än Fp, C och KD tillsammans, så är partiet en kraft att räkna med, oavsett hur man väljer att hantera partiet.

För det andra att Stefan Löfvens samarbete med MP och V är ett av skälen till att kompromisser med allianspartierna är omöjliga. Samtidigt är den rödgröna konstellationen Socialdemokraternas enda möjlighet att bilda regering - ett socialdemokratins moment 22, som gör att Stefan Löfven står där med sin utsträckta hand, ett antal urvattnade kompromisser och en svag regering.

Det är svårt att se att detta skall hålla i till valet 2018. Det är givetvis varken bra för vårt land eller politikens anseende med en regering som inte kan driva sin egen politik och som åker på ständiga bakslag i riksdagen. I längden kan det inte heller vara bra för Socialdemokraterna.

Dödläget behöver brytas och det är helt uppenbart att det inte kommer att ske via handskakning mellan Kinberg Batra och Löfven. Således återstår ett nytt val långt före 2018. 

Då torde det stå klart för väljarna att en röst på Socialdemokraterna, precis som Alliansen hävdade, också är en röst på ett orealistiskt Miljöparti och ett doktrinärt Vänsterparti. Vi vet också att den sittande regeringens politik i själva verket går ut på att spela bandet baklänges och därmed riva upp åtskilligt av det som byggts upp under den borgerliga regeringens åtta år. Dessutom har det blivit tydligt att den Löfvenska ministären står Alliansen efter i regeringsduglighet. 

För Alliansens del skulle ett nyval tvinga fram ett intensifierat samarbete mellan partierna och en revitalisering av den i många avseende framgångsrika allianspolitiken. Det vore "mumma"!

Sverigedemokraterna må vara isolerade vad gäller statsbudgeten men de påverkar i hög grad det politiska livet