Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Peter Hjörne: Regera eller inte regera?

Miljöpartiet är dömt att ständigt krocka med både verkligheten och regeringspartnern.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I veckan kom jag att tänka på Hasse Alfredsons berömde styrman Karlsson som ”satte foten i sin potta och inte kunde komma loss”. Det som ledde tankarna till den ”porslinsskoförsedde” sjömannen var inte en person utan ett helt parti – Miljöpartiet, som har en osviklig talang för såväl pott- som klavertramp. Men det finns en avgörande skillnad.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Styrman Karlsson blev, trots sin porslinspottesko, utomordentligt dansant. Det kan man inte påstå om Fridolins och Romsons parti som tycks sakna både musikalitet, riktning och styrförmåga. Ända sedan partiet äntrade regeringen har de hoppat från klaver till klaver allt medan förtroendet för partiet och dess främsta företrädare nått nya bottennoteringar.

Kaplan och Kahn-affärerna är alltså inte olyckliga undantag utan snarare en bekräftelse på partiets kompetens- och omdömesbrist.

Miljöpartiets grund, att verka för ett i alla avseenden mer hållbart samhälle, bejakas av många även utanför partiet. När Miljöpartiet blev regeringsparti siktade man givetvis på att regerandet skulle innebära möjligheter att påverka den praktiska politiken i ”rätt riktning” i hjärtefrågorna.

Men i realiteten har Miljöpartiets regeringsledamöter tvingats presidera över en politik som inte stämmer med ideologin. Det har lett till bakslag och prestigeförluster, som i sin tur har gjort att man tappat sympatisörer. 

Sålunda sitter det pacifistiska Miljöpartiet i en regering som knyter Sverige närmre Nato. Partiet sitter också i den regering som fattat beslut om att avsevärt försvåra invandringen, trots att Miljöpartiet vill ha öppna gränser. 

Men oavsett vilka motgångar Miljöpartiet har haft kan ingenting jämföras med den gångna veckan. Bostadsminister Mehmet Kaplan avgick efter avslöjanden om ”olämpligt sällskap” och obehagliga uttalanden.

För att ytterligare späda på partiets ”dubbelhet” ägnade språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin avsevärd tid åt att försvara Kaplan. Å ena sidan hade han inte gjort något fel, å andra sidan var det bra att han avgick – en inte alldeles begriplig ståndpunkt.

I samma veva meddelade statliga Vattenfall att de skulle sälja sin brunkolsverksamhet till tjeckiska EPH.

Och strax därefter sa Per Gahrton (MP) att Kaplans avgång var resultatet av en israelisk kampanj och Åsa Romson lyckades kalla terrorattackerna 9/11 för ”olyckorna”.

Inte nog med det. Samma kväll visade TV4 hur Yasri Khan, som kandiderade till partistyrelsen, vägrade ta den kvinnliga reportern i hand – kanske inte helt bra för ett parti som kämpar för jämställdhet. 

Golgatavandringen för Miljöpartiet verkar inte vara över. Stefan Löfven tycks inte vara främmande för en regeringsombildning i vilken Miljpartiet går miste om den tunga bostadsministerposten som Mehmet Kaplan innehade. Miljöpartiet har rimligen förlorat i styrka i förhållande till Socialdemokraterna, vilket kommer innebära mer ansvar för beslut partiet inte gillar.

Ett ytterligare problem är att delar av Miljö- partiets idealitet och politik inte går att översätta till praktik. Partiet är därför dömt att ständigt krocka med både verkligheten och regeringspartnern Socialdemokraterna.

Så frågan är om Miljöpartiet verkligen kan överleva som regeringsparti? Romson & Co har ett svårt val. Antingen är man kvar i regeringen och hoppas att kunna visa att man kan ta ansvar, kan regera och kan påverka politiken i miljöpartistisk riktning - utan att ”dagtinga med sitt samvete”, som Torbjörn Fälldin en gång uttryckte saken.

Eller så konstaterar man att partiet inte tål maktpositionen utan främst är ett parti, vars roll är att driva opinion och genom valframgångar flytta opinionen och politiken åt ”rätt håll”.

Efter ett och ett halvt år tyder mycket på att minoritetsregerandet inte klär de gröna och att partiet riskerar att ytterligare marginaliseras. Det går helt enkelt inte att tala på ett sätt och regera på ett annat!