Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Peter Hjörne: Hur är det egentligen?

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det går förhållandevis bra för Sverige. Enligt den senaste BNP-statistiken från SCB så har den svenska ekonomin vuxit med 1,7 procent på ett år, att jämföra med EU-snittet på minus 0,7. Experter, till vilka man trots allt får räkna finansministern, menar att siffrorna kanske inte ser lika bra ut efter nästa kvartal. Så Anders Borg manar till försiktighet och vill numera stimulera ekonomin genom att sänka skatter och öka utgifterna.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Schweiziska IMD, en av världens främsta handelshögskolor, publicerade nyligen sin årligt återkommande rankning av 60 länders ekonomier. Sverige avancerade och ligger nu fyra, efter USA, Schweiz och Hong Kong vad gäller konkurrenskraft. Inte så illa för lilla Sverige, som så sent som 1997 låg på 19:e plats.

Sveriges styrkor anses vara utbildningsnivå, miljö, hälsa och ledarskapsstil, liksom värderingar och samhällsstruktur. Det kan synas lite märkligt med tanke på den debatten om svenska elevers dåliga resultat och skolans många problem. Det är följdriktigt utbildningen finansminister Borg vill prioritera. Han vill också satsa resurser på att öka sysselsättningen, vilket enligt IMD är en svensk svaghet.

Som grädde på moset visar ett OECD-index att Sverige är det näst bästa landet att bo i efter Australien.

Man kan givetvis vrida och vända på statistiken, finna svagheter och tillkortakommanden. Det ingår ju för övrigt oppositionens jobbeskrivning.

Socialdemokraternas ekonomiska talesperson Magdalena Andersson och partiledaren Stefan Löfven sköter i det avseendet sitt arbete utmärkt. De hävdar att regeringen Reinfeldt gör fel på i stort sett varje område och att socialdemokraterna skulle sköta Sverige väsentligen bättre.

Skolans utförsbacke påstås vara de borgerligas fel. Delar av rörelsen hävdar att valfrihet och vinst i välfärden är av ondo och roten till många problem. Stefan Löfven menar att ”vi har ett samhälle som håller på att gå fullständigt isär nu, en regering som koncentrerat sig på att sänka skatter i sju år; som skapat skillnader: Vi ser att i OECD:s mätning har Sverige den mest dramatiska ökningen av klyftor i samhället.” 

Det är svårt att finna stöd för det påståendet. Finanspolitiska rådet, som har till uppgift att granska regeringens finanspolitik, hävdar i sin nyligen publicerade, årliga rapport att skillnaderna i disponibel inkomst visserligen ökat sedan 1990-talskrisen men att ”detta huvudsakligen ägde rum under 1990-talet”. 

”Spridningen i disponibla inkomster mätt med Ginokoefficienten har i stort sett varit konstant sedan 2006”, skriver rådet. Det vill säga ökningen av inkomstskillnaderna uppstod under socialdemokratiskt regeringsinnehav, inte under nuvarande regeringen.

Finanspolitiska rådet menar också att Sverige ”klarat sig förhållandevis väl genom den kris som spred sig internationellt 2008. Sysselsättningen har ökat. Statsskulden mätt som andel av BNP har i stort sett legat konstant.” 

Regeringen får mer beröm: ”Rådet bedömer att svensk finanspolitik har varit framgångsrik i ett internationellt perspektiv.”

På två punkter riktas kritik mot regeringen: Oförmågan att nå det så kallade överskottsmålet och att regeringens prognoser avviker från andra instituts, utan att man förklarar sig. Rådet menar också att det hade varit motiverat med en mer expansiv politik under 2013. I rapporten oroar man sig också för otillräcklig tillväxt och hög arbetslöshet.

Inte heller finns det fog för att skylla ministären Reinfeldt för skolans försämring. Det skedde i hög grad under den tid socialdemokraterna styrde. Vidare är skolresultaten sämre i s-styrda kommuner än i borgerligt styrda, visar en undersökning av tidningen Dagens Samhälle. 

Så det finns goda skäl att granska oppositionens och den samlade vänsterns retorik om klyftor och krackelerande välfärd som ett resultat av den borgerliga regeringens politik. Det innebär inte att det inte finns mängder av problem att ta tag i: arbetslöshet, utanförskap, och brister i vård, skola och omsorg. Men det är nog klokt att syna korten och fundera över vem som åstadkommit vad och vem som bäst kan råda bot på det som inte fungerar.