Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Peter Hjörne: Dags för kvotering!

Facit för frivillighetens väg imponerar inte, det är ett underbetyg för ägare och valberedningar. Så kanske är det dags för kvotering till börsbolagens styrelser, skriver Peter Hjörne

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Lagstifta inte, vi löser frågan själva, brukar det heta från näringslivshåll när frågan om kvinnlig representation i börsbolagens styrelser diskuteras. Vilken lösning man tänker på är oklart eftersom frivillighetens väg inte lett till några nämnvärda förbättringar på senare tid. Vad man egentligen menar tycks vara i enlighet med det gamla västgötska ordspråket ”det ordnar sig alltid, och ordnar det sig inte så kan det kvitta”.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Men det har varken löst sig eller ordnat sig. Ingenting har nämligen hänt sedan i fjol och nästan ingenting på två år. 2010 var andelen kvinnor i börsbolagsstyrelser 22 procent, 2011 var andelen 23,7 och i år med 90 procent av bolagen klara har siffran rusat upp med hela 0,1 procentenheter till 23,8 procent, enligt Sis Ägarservice. Inget vidare imponerande facit för frivillighetens väg och ett klart underbetyg för ägare och valberedningar.

Det finns bortförklaringar:

– Kvinnor vill inte ta tuffa toppjobb i näringslivet och har således inte rätt erfarenhet för styrelserna, säger en del.

– Vi går bara på kompetens och därför ser det ut så här, hävdar andra.

Och så finns det förklaringar: Männen vill inte flytta på sig och ägarna är inte tillräckligt angelägna. För anstränger man sig så är det givet att det finns tillräckligt kompetens och begåvning i den halva delen av befolkningen som är kvinnor. Kanske andra kompetenser, andra perspektiv och andra erfarenheter än vad som är förhärskande. Men kanske är det precis det som behövs? Det kan ju rimligen inte vara så att de enda som duger för styrelseuppdrag är de som har eller har haft höga poster i andra stora företag. De flesta diskussioner berikas av olikhet, inte av likheter.

Jag har länge tyckt att det är dags för den norska modellen med lagstiftning och kvotering. Det är ingen idealisk lösning. Frivillighet är alltid att föredra. De kvinnor som väljs in i styrelserna kan ju nämligen inte veta om de kommit in i styrelsen på grund av sin kompetens eller därför att man måste ha en viss andel kvinnor i beslutsförsamlingen. Men eftersom det givetvis finns tillräckligt många kvinnor med kompetens är detta en invändning som måste tas med ro.

En av de tyngre invändningarna mot kvotering är att lagstiftning inskränker ägarnas rätt att organisera och bemanna företagen. Men all lagstiftning inskränker alltid någons frihet. Det gäller rökning, bilbälten eller diskriminering – och detta kvinnliga underskott är en form av diskriminering. 

Visserligen hävdade exempelvis styrelseproffset Peggy Bruzelius att det redan finns kvotering i Sverige, ett slags omvänd diskriminering:

– Ser jag till bakgrunden för en del av mina kvinnliga kollegor kan jag konstatera att en man med de kvalifikationerna aldrig hade fått uppdraget, sa hon i en debatt.

Det må vara, men det är inte ett argument mot fler kvinnor i styrelsen, det kan möjligtvis vara ett argument mot just några speciella kvinnors styrelseplats. Dessutom kan exakt samma formulering användas om vissa män. För det finns väl ingen som på fullt allvar vill hävda att alla män som innehar styrelseplatser i Sverige är kvalificerade och ”de allra skarpaste knivarna i lådan”. 

En studie från det internationella konsultbolaget McKinsey visar att det är långt till jämställdhet i Europa och att faktiskt Sverige klarar sig hyggligt vid en europeisk jämförels, men att väldigt lite hänt de senaste åren. Studien visar också att en majoritet av höga chefer anser att könsbalans är viktigt för företagens resultat, samtidigt som alltför få företag har frågan om jämställdhet högt upp på dagordningen.

Flera undersökningar, bland annat från McKinsey, visar också att det är lönsamt med könsbalans i toppen, företag som är jämställda presterar bättre!

Kvinnor har givetvis ett eget ansvar. Men det största ansvaret för att komma till rätta med den ojämlika representationen i företagens ledningar och styrelser har vi män, vi som redan sitter i styrelser och nomineringskommittéer. Och helt uppenbart har vi misslyckats. Vi har inte tagit vårt ansvar under de år som frågan diskuterats på allvar. 

Så kanske är det dags för lagstiftning!